Efter en hektisk vecka i Detroit och Dearborn med besök i bilindustrins jätteverkstäder och kontorskomplex tränger jag mej inte utan möda in i ”Greyhound Bus Terminal” i Detroit med mina båda omsorgsfullt packade väskor och en viss längtan efter att få pusta ut. Värmen är besvärande, trots att vi endast är i början av maj månad — dagen är förresten fredagen den 2 maj 1952, och jag är i full färd med att förverkliga den studieresa, som jag sedan ett år tillbaka planerat. Jag nyper mej själv i skinet allt som oftast för att övertyga mej om att det hela är verklighet. Intrycken från de första 14 dagarnas vistelse i det stora landet är överväldigande, allt är av helt andra dimensioner än hemma, oerhört intressant och lockande. Start prick 1 2 Jag lotsar mej så småningom fram till biljettluckan, köper en enkel biljett till Los Angeles över Chicago och Salt Lake City, lämnar mina väskor till en ”Red cap” och slår mej bekvämt ned i den stora svala bussen. Exakt enligt tidtabellen kl. 12.00 startar ”vinthunden”, som är i det närmaste fullsatt, ca 40 passagerare, och med karosseriverkstäder-nas pressar och monteringslines fortfarande dröjande kvar på näthinnan tar jag far- Pä mellanstationerna får bussarna bränsle och översyn medan passagerarna får äta, raka sig och t. o. m. bada. av Olle Strandberg, Saab-T väl av Detroit och motser med spänning de nya upplevelser, som väntar på färden västerut. Långfärdsbusslinjerna, Greyhound Bus Lines, American Bus Lines etc., är mycket vittutgrenade och erbjuder förbindelser med alla delar av landet till mycket humana priser. Bussarna är luxulösa med luftkonditionering och bekväma fåtöljer med fällbara ryggstöd samt fotstöd. För 25 cent får man dessutom hyra en stor kudde, varigenom man kan ordna en någorlunda hygglig sovplats i fåtöljen. Chauffören står genom telefon i förbindelse med stationer utefter färdvägen. Bussarna stannar ungefär var tredje timme vid egna stationsbyggnader, där man kan få mat och förfriskningar, får tvätta och raka sig och även bada, om man så vill. Landet mellan Detroit och Chicago är relativt slätt och mycket industrialiserat. Vi passerar bl. a. staden Gary med kolossala järnverksanläggningar, som dock för tillfället står stilla på grund av strejk. Strejker förekom f. ö. på oljefälten, hos telegraf aktiebolaget Western Union samt på vissa busslinjer, men några större verkningar av dem kunde ej förmärkas. Kilometerlånga raksträckor Vi slukar mil efter mil av den grå asfalten, som i kilometerlånga raksträckor Författaren (t. h.) på Inglewood Airport, Los Angeles, tillsammans med den amerikanska mäster segelflygar en Bill Benby, verkstadsingenjör hos Douglas. skjuter fram över böljande sandåsar och vidsträckt farmarland. Trafiken och bebyggelsen ökar emellertid med ens kraftigt, och i den begynnande skymningen avtecknar sig i fjärran ljusen från en större stad — vi närmar oss Chicago. Farten, som på raksträckorna hållit sig omkring 100-110 km/tim., dämpas, och vi passerar i relativt långsamt tempo genom jättestadens labyrinter för att sa småningom komma in i ”Downtown Chicago”, där bussstationen är belägen. Chicago är en oerhört vidsträckt stad, delvis beroende på dåliga grundförhållanden, som omöjliggjort högbebyggelse av samma storleksordning som exempelvis New Yorks. Staden, som är centrum för ett stort jordbruksdistrikt och rymmer en mängd olika industier, har ca 4 milj, innevånare. Alltnog, jag hämtar mina väskor och traskar ut i folkvimlet och frågar efter närmaste K. F. U. M.-hotell, som tursamt nog visar sig ligga strax intill busstationen. Det är en liten nätt sak, innehållande 2000 rum, och inom några minuter sitter jag bekvämt i ett av dessa på I2:e våningen och blickar ut över miljonstadens ljusreklamer. Hotellstandard och service över huvud taget är mycket imponerande i U. S. A., och enbart detta gör resandet i detta land till ett sant nöje. Klockan går före Efter att ha kastat i mej den sedvanliga frukosten med apelsinsaft, cornflakes, bacon and eggs rusar jag på lördagsmor- 10