Avlägset, från ovan, hörs det melodiska ringandet från tornklockorna. Det är lör-dagsmiddag och sammanringning för årets första konfirmandkull. Det ljuder dovt, spöklikt ur mörkret någonstans framifrån den starkt sluttande landgång, som vi med knarrande steg tar oss uppför. Ett par meter fram, på en kraftig träpelare, kastar en glödlampa en smula ljus över plankorna och kyrkvalven djupt under. Långa skuggor går i takt med oss. Luften är unket råkall, en sötaktig doft kittlar i näsan — en doft av damm och gammal fågelspillning. Det knarrar och knäpper i det gamla takvirket. Ingert tycker att stämningen är väl spöklik för en vanlig lördagseftermiddag. Hon går alldeles bakom mig tätt åtföljd av Margaretha och Anders. Ingen av de tre har förut varit uppe i tornet och sett vare sig utsikt, urverk eller klockor. Vi har lämnat den råkalla, mörka vinden bakom och kommit in i det egentliga tornet. Långa ljusgator spelar ned från det mångfärgade mittfönstret under taket, ned på de tegelstensmurade valven över sjäiva huvudingången. Dammet glittrar i luften. En smal trappa för upp till en avsats högre upp i ”tegelkammaren/’ Härifrån ser man ner i en förrådskamma-re där under årens lopp en del olika föremål blivit inslängda. Diagonalt över rummet, från ett fyrkantigt hål uppe i taket, ned mot en öppning i golvet, löper ett par kraftiga stålwires. Det är dessa, som bär de två stora blyloden, vilka håller klockan och slagverket igång. Varje vecka, i regel på lördagen, får klockskötaren veva upp dem ur sitt 70 meter djupa schakt för att de sedan ånyo sakta skall kunna sjunka ned. Margaretha studerar inskriptionen på den vackert utsirade storklockan. TILL KLOCKORS DAN Ett besök i Linköpings domkyrkotorn av Rnne Almqvist Lotteri i 16 år Man förundrar sig över att denna del av kyrkan, grundvalen och bottenväggarna av tornet, är uppförd av vanligt tegel, då den övriga kyrkan helt är byggt av kalksten. En tillbakablick i kyrkans gamla handskrivna historiebok ger då en del intressanta upplysningar. Det hade talats för och emot ett fast torn på själva kyrkan och så föll utslaget enligt ”historieboken”. ”Man förmåddes därtill av den omständigheten att trävirket i den stapel, som inrymde kyrkans ringklockor, befanns så ruttet att en ny måste uppföras”. Den gamla stapeln hade stått sedan år 1623 och man skrev nu nådens ar 1745. Det var stiftets dåvarande biskop Rhy-delius, som var den drivande kraften i ombyggnaden. Samma år ingick biskopen tdlsammans med landshövdingen — att som det hette ”för den tillämpade tornbyggnaden få hämta kalksten från de förfallna klosterruinerna vid Vreta”. Regeringen biföll ansökan men tillfället att få kalkstenen för nästan ingenting utnyttjades inte. Anledningen är okänd, och tornet grundmurades i tegel. Vidare står att läsa att biskopen lät utfärda ett cirkulär till prästerskapet i stiftet att som det heter ”sondera herrskaper och brukspatroner om deras hederlighet att skänka bjälkar, bräder, järn och spik”. Då denna insamling ej förslog, beviljades kyrkan ett lotteri, år 1747, och lottför-säljningen, hur underligt det än låter, pågick i 16 hela år, innan första dragningen skedde. Det var biskop Rhydelius, som förrättade densamma och han betonade vid det högtidliga tillfället ”att en stor lycka har öppnat sig att för en så ringa utgift, blott 16 styver, kunde man vinna upp till 2.000 daler osv”. Med denna hjälp av vinstbegäret lyckades man få in pengar att betala den skuld kyrkan ådragit sig vid uppförandet av tornet. Men tyvärr heter det vidare — ”skapelsen blev ful och överintendenten, som lämnat ritningarna ådagalade föga aktning för det vördnadsbjudande templets övriga stil”. Det dröjde dock till år 1874 innan tanken mognade att ge det skröpliga tornet en ädlare skapelse. Arkitekt Cettervall kom att svara för de nya ritningarna och byggmästare Hy-lander anförtroddes själva byggnadsarbetet. Insamlingar på frivillighetens väg gjordes, olika lån togs och till slut hade man fått in till den totala summan ”291.703 kr. och 78 öre”, som åtgick för uppförandet. Hela arbetet tog nio år i anspråk och år 1886 kunde våra förfäder glädja sig åt en ny resligare skapelse, vilken fortfarande i oförändrat skick finns kvar. Elektrisk melodiringning En sista halvtrappa och vi står uppe bland de ringande klockorna. Här finns ingen möjlighet att göra sig hörd, dånet dränker allt ljud. De stora fönsterluckorna är öppna och den mäktiga treklangen dånar ut över östgötabygden. Vinden är kyligt frisk häruppe. Det blåser in genom fönstren rakt genom tornet. Flickorn fryser, så vi går in till ringaren, herr Bruce, som sitter i en knapphändigt ljudisolerad hytt — en halvtrappa över klockorna. Jag har i förväg förberett honom på vårt besök, så han blir inte förvånad, när han får se oss här uppe. Besök är annars inte tillåtna. Tornet är sedan några år tillbaka avstängt för obehöriga. Det är här inifrån han sköter ringningen. Fyra stora knivströmbrytare sitter mitt fram på en marmortavla, vardera märkt med klocka ett-två-tre osv. Med dessa brytares hjälp kan han takta in klockorna, så att vi får den välkända melodin, som så ofta ljuder över staden. Elektrisk ringning är underligt nog en relativt nymodighet i domkyrkan, ty så sent som år 1930 fanns ännu ringare kvar, som ”trampringde” klockorna. På klockans svängaxel fanns då en grov planka fastsatt och ringningen tillgick på samma sätt som våra dagars På en liten sekundär urtavla kan klockskötaren kontrollera vad de fyra stora klockorna visar ut mot staden. 16