Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åter en juvel för Frälsarens krona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
litet — först i katekesen. . Jag visste ej, hvart jag
skulle taga vägen, när jag skulle dö. Sjuk var jag,
såg förskräcklig ut, men arbetade ändå. Doktorn
efterskickades, och jag fick medicin, men blef allt sämre.
Då läste jag en predikan, i hvilken det stod om två
eremiter, af hvilka den ene skulle till helvetet. Då
tänkte jag: »skall en from till helvetet, hvart skall då
jag?» Jag kunde ej låta bli att läsa i boken. Nu såg
jag allt mitt elände framför mig. Jag hade ingen ro
hvarken natt eller dag. Jag orkade ej mer arbeta, men
läste i katekesen om arbetets nytta. Jag bad att få
tala vid fångpredikanten, men förblef ohulpen. Fick
någon tröst af n:o 175 i Sv. psalmboken. Jag q ved,
jag tänkte, jag läste. Jag tordes ej taga tröst till mig,
såg blott straff, visste ej hvad jag ville. Hvart jag
såg, tittade mina gamla synder fram; de likasom
lurade på mig på alla sidor. Jag, längtade efter någon
menniska att tala vid. Jag försökte gå till Gud; föll
på knä, skämdes deröfver, alldeles ensam i cellen som
jag var. O, hvilka inre strider! Du känner dem,
min Gud!
Efter en tid blef jag mera lugn och stilla. Ȁr
det nu bra?» frågade jag mig sjelf, men fick intet svar.
Så led det mot hösten. Jag såg ingen annan råd än
bedja Gud om frälsning och ropade af hjertats djup:
»Hjelj) mig, att jag inte dör!» Nu började det att
ljusna i Guds ord, ocli jag fick tröst i ordet, då oron
kom. Detta var under mitt sista år i fängelset. Nu
blef jag ifrig med mitt arbete och mitt befäl tyckte,
att jag blifvit så stilla och fått ett förändradt utseende.
En dag under »promenaden» sade jag ett par häftiga
ord åt en af dem, som satt i korridoren, men fick en
gruflig ånger deröfver och fick äfven förlåtelse. Jag
bara grät och ropade: »Jesus, hjelp mig!» Det blef
mer och mer stilla inom mig. Nu fick jag en
drifvande båg att läsa. Min cell började ljusna. Jag
sjöng helt tyst och började få litet roligt. Snart
återkom oron. Hade jag fått den sanna friden med Gud?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
