Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dramatis personae - De vita - Brutus-andan - En finsk militär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att nu måste de i väg, innan det blev försent, och så
störtade hela högen ned på gården och körde sin kos
med hästar och ett par automobiler. Bara en man blev
kvar. Han kom och öppnade åt oss och sade, att han
hörde till milisen, inte till röda gardet, och att han inte
ville oss något ont. Och så gick vi hem.»
»Och så gick vi hem.» Inga scener, inga tårar,
omfamningar och glädjerop, inga nervkriser och
patetiska scener. »Var ni inte förfärligt rädda, när ni
satt och väntade på att bli skjutna?» frågade jag.
»Ånej, inte så värst. Vi var ju ganska vana vid att
tänka oss, hur det skulle kunna gå. Vi höll humöret
uppe, skojade och sjöng eller försökte sova. Jag såg
ingen, som verkade rädd.»
Sådana voro de unga och de yngsta. Jag häpnade
gång på gång över denna fruktansvärda, civila
krigsberedskap överallt. Jag mötte knappt en enda,
som reagerade naturligt på krigets fasor — efter mitt
sätt att se. Livsfara, bråd död och vapenlek hade gått
hela generationen i blodet. Och ändå inte en allmän,
ungdomlig äventyrslust, utan en om medel och mål
medveten, energisk vilja till krig, som i ett nu kunde
förvandla alla dessa civila till soldater.
Jag vill till sist illustrera detta kapitel med en liten
skildring, som jag nedskrev därute, och som handlar
om en typisk »vit» militär av det slag jag här talat om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
