Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mantegnas ängel (1877) Skiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 MANTEGNAS
ÄNGEL.
- Hvad vill du kvinna?
Denna sista fråga kom från Glaukon. Den krokiga
människofiguren, han för en stund sedan varsnat
nere i dalen, hade redan en stund stått vid de bägge
vännernas sida utan att blifva observerad, ty Glaukon
hade lutat sitt hufvud mot handen med blicken mot
jorden, och Filippos hade med hela sin själ varit
inne i berättelsen.
- En allmosa, gode herrar, en allmosa åt
Ismaels dotter - svarade en stämma till hälften döf,
till hälften gäll och skärande, och den gamla
utsträckte sin magra, förvissnade hand.
- Vid allt hvad heligt är, - utbrast i detta
ögonblick Filippos - ser du, Glaukon?
- Jag ser.
Månen lyste åter fullkomligt klart, och vid dess
sken kunde man öfver den gamlas vänstra öga varsna
ett trekantigt brandrödt märke.
- Jag tror - återtog Filippos - att jag står
vid dödsrikets rand, eftersom alla skuggor från fordom
i dag vanka förbi mig. Säg mig, gamla kvinna,
har du varit i Jerusalem?
- I Jerusalem? - Ja, herre, och i Rom, och i Aten,
och i Alexandria, och i hela världen.
I Jerusalem - skulle gamla Hagar icke hafva varit i
Jerusalem?
- Naturligtvis en gammal from judinna.
- Förbannelse öfver Juda, förbannelse öfver Israel,
förbannelse, I Javans söner, öfver all
Isaks, löjemannens säd!
- Är du då icke en judinna?
- Jag är en gammal kvinna från Keriot, herre;
där bo judar och judinnor, och jag förbannar dem.
När solen uppgår öfver Moabs berg, förbannar
jag dem, och när jag om natten vankar omkring tjället,
då skälfver månen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
