Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Narkissossagan och Platonismen (1879) Föredrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 NARKISSOS-SAGAN OCH
PLATONISMEN.
.––––––-.–––––.________________________________«________________.___
så här: hvad som står på samma sida om gränsen som
du, det är dig för alltid beröfvadt. Antaget, att en
broder på fullt allvar förälskade sig i sin syster,
eller att någon på samma sätt fäste sig vid en varelse
af sitt eget kön, då skulle ju hela den kristna
kulturen säga honom: - från föremålet för din längtan
är du för alltid skild genom att vara ställd på samma
sida om samma gräns, - och är det allvar med den
kärleken, så är det lidandet i sanning raffineradt.
En bild af ett lidande i denna riktning har den
grekiska mytologien skapat i Narkissos. Hans saga är
allmänt bekant. Hon är besjungen af Ovidius, och hos
oss har hon i Viktor Rydbergs »Den siste Atenaren»
fått en dubbel tolkning, en från hedendomens och en
från kristendomens ståndpunkt.
Narkissos var son af flodguden Kefissos och nymfen
Leriope. Teiresias hade spått honom, att han skulle
dö, i det fall att han lärde känna sig själf. Sexton
år gammal och begåfvad med en ovanlig skönhet, var
Narkissos allas älskling, men själf älskade han ännu
ingen. Det var vid denna tid han under en jakt lutade
sig ned att dricka ur en källa i skogen och därvid
fick se sin egen bild i källan. Den sköna bilden
tände i hans hjärta en glödande kärlek, och från den
stunden kunde han aldrig slita sig lös från källans
brädd. Han tynaqle bort af kärlek, och af hela hans
varelse återstod slutligen ingenting mer än den blomma
som ännu bär hans namn.
Vi hafva i det föregående sett, att den mänskliga
kulturen kan bana lidandets väg. Men icke nog med
detta: det finns ett lidande, som jag framför andra
ville kalla ett den mänskliga kulturens lidande,
och af detta är just Narkissos en bild. All kultur
är i sin grund kärlek till det sköna: ty all kultur
sträfvar till "harmoni, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
