Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ruth Walfridsson, språklärarinna. Gud ledde det så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
korthet och vikten av att redan som ung ha sitt fäste
i Gud? Kanske blev det så några försvinnande stunder,
som dock snart följdes av den förra tomma
likgiltigheten inför livets högsta frågor. I det hemmet stannade
jag ungefär ett år och kände mig som barn i huset.
Men så inträffade något, som gav mitt liv en helt annan
riktning. Det var englandsresan.
Min mor hade i London en kusin, miss Paton. Jag
nämner hennes namn därför, att hon är känd av många
av våra äldre missionärer, vilka ofta gästade hennes
trevliga hem under deras genomresa till respektive
missionsfält. Tant Isabella, som jag kallade henne, hade
ofta under min barndom gästat vårt hem på fängelset
i Vänersborg. Från dessa besök erinrar jag mig så
tydligt, att hon höll morgonandakt med familjen, en sed,
som tyvärr icke var vanlig hos oss. Hon föll då på knä
och bad högt till Gud.
Åren gick och min mor stod allt som oftast i
skriftlig förbindelse med vår goda tant. Så en vacker dag
kom ett brev från henne med en inbjudan till mig att
komma över till England för att lära engelska. Inga
utlägg från min mors sida behövdes, allt skulle tant stå
för. Glädjen blev stor, och jag for. Det var år 1886.
Om överresan till England har jag ej annat att
berätta, än att jag nästan hela tiden låg för ankar i min
hytt och "ropade på Ulrik". Men så blev inträdet i mitt
nya hem så mycket mer underbart. Ute var det mörkt
och dimmigt, som så ofta i London, men inne i den varma
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
