Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hall, Carl Olof, pastor. ”Söder om landsvägen”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hören I det ej, hur de klaga sin nöd,
viljen 1 eder förbarma?
Jag kunde inte sjunga mer. Gråten satt i halsen, och
hur jag än försökte svälja ner den, satt den likväl envist
kvar.
Efter förevisningen i Missionshuset voro
missionärerna och några missionsvänner inbjudna till mitt hem.
Missionärerna ämnade i en trängre krets visa några
bilder till. Laternan var redan uppställd och kastade sitt
sken på den vita duken. De inbjudna sutto redan på sina
platser. Då kom posten med många kongobrev. Sådana
kommo sannerligen inte var dag. Ibland kunde det dröja
ända till två månader mellan kongobreven.
Naturligtvis måste förevisningen anstå tills alla
breven blivit lästa. Det första brevet som öppnades
började med bibelordet: ”Vad jag gör förstår du icke
nu, men framdeles skall du fatta det.” En aning sade
oss, att nu var det fråga om dödsbud igen. Med
darrande röst läste Jöns Larsson upp fortsättningen. Det var
en berättelse om att fronten i Kongo höll på att vackla.
Två av missionärerna hade dött. Det gällde Maria
Nyberg och Karl Josef Axelsson. Flera av missionärerna
voro allvarligt sjuka. Någon hade på grund av sjukdom
nödgats gå ombord på båten för att vila i hemlandet.
Så bröt Jöns Larsson det andra kongobrevet. Då svek
honom rösten alldeles. Brevet berättade, att hans vän,
missionär Henning Skarp, stupat i striderna. De båda
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
