Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svärd, Arvid, redaktör. Han länkar mina öden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gå, fram och åter en hel, på skogsstigar och över sjö.
Kallt var det. Smörgåsar och frusen mjölk värmde vi
upp vid eld av ris, det var vår middag. Mamma gruvade
sig, hon tyckte att det var för svårt för mig. Visst slet
jag ont, men det gjorde mig bara gott. Längre fram i
livet klagade Far över att han kanske körde för hårt
med mig under dessa år. Men jag svarade:
— Sörj inte över det. Ty det var ett välsignat arv.
Bättre kunde jag inte få. Jag lärde mig arbeta och inte
vara rädd för att hugga i Hur skulle jag ha klarat mig
under de första svåra åren i Kongo utan det!
En morgon stod den där storbondens trilla utanför
vår dörr. Far bar ut sin blåmålade soldatkista, som
Mamma packat åt pojken. Nu skulle han ut i världen,
än så länge bara till sta’n, Lindesberg alltså. Inte var
det lätt för någon av oss tre, när vi skulle skiljas. Jag
var ende sonen, yngst, flickorna var redan ute och
tjänade sitt bröd. Nu var det min tur. Få ord fälldes.
Känslorna var inte mindre starka för det. Hemma var vi inte
vana vid någon sentimentalitet. När som helst kan jag
uppleva något av stämningen ute på gården, innan jag
klättrade upp till farbror Anders Jansson och stack
benen under hans fotsack. Många,, många gånger skulle
sonen sedan komma och hälsa på sina kära föräldrar.
Men bara tillfälligt. Komma — och fara. Den där
morgonen betydde uppbrottet hemifrån, en bestämd
gränslinje i livet, punkt efter ett oförgätligt rikt kapitel i ett
människobarns krönikebok.
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
