Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svärd, Arvid, redaktör. Han länkar mina öden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett förslag. Hans far var pensionerad skollärare, blind.
Denne och hans hustru lovade mig att få ligga i deras
kökssoffa mot att läsa högt för honom, vilket jag med
glädje tackade ja till. Därmed flyttade jag in i en bokens
värld. Hemma hade vi få böcker, men flera än
grannarna. Ty både Mamma och Far älskade böcker, de hade
bara för få slantar att köpa så dyra saker för. En gång
småskojade Far med en vän, rätt förmögen förresten:
”Om du hade många pengar, nog köpte du hellre
silverskedar för dem än böcker?” — ”Det kan man väl tänka
sig, det är ju rejälare värde i dem”, fick han till svar.
Men Far hade nog låtit silverskedarna ligga. — De
böcker, som fanns, lästes. Och ibland lyckades man låna en
eller annan. Ekmans missionshistoria kom ut i häften,
en ung man i närheten löste dem — och jag läste dem.
Medan Far och Mamma tog sig en middagslur under
värsta sommarbrådskan, låg jag och följde med
brinnande håg missionärernas öden i. fjärran länder. Den
boken glömmer jag aldrig. Redan tidigare, innan jag
ännu kunde läsa själv, föredrog min äldsta syster för
mig ur John Patons skildringar från Nya Hebriderna,
de gick som följetong i en tidning. Under de sista
skolåren, tror jag det var, lånade jag böcker på
sockenbiblioteket. Vid den tiden fanns det ingen vidare
ordning på det, samligen var inhyst i ett par skåp på
präst-gårdsvinden. En sömmerska hade hand om det.
Mamma sände ibland en kruka mjölk eller en bit smör som
tack för att hon följde mig upp och lät mig rota i vad
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
