Ingenjör Roburs luftfärd / 199 (1894) Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld - Tema: Science Fiction, Aviation Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. kap. Hvilket lemnar läsaren i en obehaglig ovisshet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

SEXTONDE KAPITLET.

Hvilket lemnar läsaren i en obehaglig ovisshet.

Klockan var nu tjugo minuter öfver tolf. Fem till
sex bösskott hade ytterligare lossats från luftskeppet.
Onkel Prudent och Frycollin, som stödde Phil Evans,
hade kastat sig ned i skydd af klipporna. Ingen af dem
träffades. För ögonblicket hade de intet mer att frukta.

Till en början höjdes Albatros på samma gång som
den skiljde sig från Chatamön till en höjd af nio hundra
meter. Man hade måst öka uppstigningskraften för att
den icke skulle falla ned i hafvet.

I samma ögonblick som vakten, befriad från
munkaflen, uppgaf det första ropet på hjelp, hade Robur och
Tom Turner störtat fram till honom, befriat honom från
bindeln och skurit af repen, som höllo honom fångna.
Derpå hade underbefälhafvaren rusat bort till Onkel
Prudents och Phil Evans hytt: den var tom!

François Tapage hade å sin sida genomletat
Frycollins hytt; der fans heller ingen!

Då Robur fick visshet om, att hans fångar
undsluppit honom, öfverfölls han af en häftig vrede. Onkel
Prudents och Phil Evans rymning var för honom
detsamma som att hans hemlighet, hans tillvaro skulle
uppenbaras för alla. Att han icke oroat sig vidare öfver det
dokument, som de kastat ned under färden öfver Europa,
berodde på, att det fans så många möjligheter för att det
kunde gått förloradt i fallet! . . . Men nu var det en
annan sak! . . .

Han lugnade sig emellertid snart.

— Ja, må vara att de flytt! Men de kunna icke
aflägsna sig från Chatamön, och jag skall komma
tillbaka! . . . Jag skall söka reda på dem! . . . Jag skall
gripa dem! . . . Och då . . .

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>