Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. kap. I hvilket man går två månader tillbaka i tiden och sedan hoppar nio månader framåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
passerade natten mellan den 27 och den 28 Juli:
presidentens och sekreterarens vid Weldoninstitutct djerfva
rymning, det lifliga intryck de erforo, då de kände
Chatamöns mark under sina fötter, bösskottet, som aflossades
mot Phil Evans, det afskurna tåget samt hurusom
Albatros, hvilken nu var beröfvad sina framdrifvande
propellrar, bortfördes i vida rymden af sydvestliga vindar,
under det den steg till ganska ansenlig höjd, allt detta
känner man till. Skenet från Albatros’ elektriska lampor
gjorde, att flyktingarna på stranden en lång stund kunde
följa den med ögonen. Sedan försvann den ur deras åsyn.
Flyktingarna hade icke längre någonting att frukta.
Huru skulle Robur kunnat komma tillbaka till ön, då
hans propellrar borde vara ur stånd att arbeta
åtminstone under ännu en tre till fyra timmar?
Efter den tiden skulle Albatros, förstörd af
explosionen, icke mera vara annat än ett vrak, som flöt på
hafvet, och de som befunno sig ombord derå, intet annat
än sönderslitna kadaver, hvilka hafvet icke ens skulle
kunna återgifva.
Hämdplanen skulle då vara genomförd i hela sin
fasansfulla grymhet.
Onkel Prudent och Phil Evans, hvilka ansågo sig
utöfva ett fullt lagligt sjelfförsvar, kände alls icke några
samvetsförebråelser deröfver.
Phil Evans hade endast blifvit lindrigt sårad af
kulan från Albatros. Alla tre gjorde sig derför redo att
följa kuststräckan i hopp att påträffa några infödingar.
Detta hopp slog icke heller fel. Ett femtiotal
infödingar, hvilka lefde af fiske, bebodde ön Chatams vestra
kust. De mottogo flyktingarna på ett sätt, som höfdes
öfvernaturliga väsenden. Man dyrkade dem eller
åtminstone icke långt derifrån. Man inlogerade dem i den
beqvämaste af hyddorna. Aldrig skulle Frycollin mer
träffa på ett sådant tillfälle att gälla som de svartas Gud.
Onkel Prudent och Phil Evans sågo icke, alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
