Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
— Och der äga vi händelsevis ett äkta gammalt
spankt vin, lika godt som på Obenwald, i fall jag
får tro min gamla mamma, ty hon har sjelf för-
skrifvit det, för att användas till . . . men det
hör ej hit.
Dermed fattade han den halsstarriga fröken
och nedsatte henne brevid Wilhelmina, steg se-
dan sjelf upp i framsätet och befallte Pet er köra
— ”men sakta, mycket sakta,” hviskade han.
Derpå vände han sig om och betraktade
Wilhelmina, men på en gång var det förbi med
ynglingens frimodighet; nu syntes han rädd och
klenmodig, som under den första fjerdedels tim-
man i sin studentexamen, eller liksom Wilhel-
mina hade varit vargen och han sjelf Gundling.
— Hjelp mig, Amalia, begynte Wilhelmina,
att tacka vårt lifs räddare; jag har försökt det,
men ej varit lycklig att finna ord.
Amalia började en vällagd, men kall compli-
ment; den unge mannen afbröt henne helt torrt:
— Låt det vara nog, min nådiga! Jag har
redan förklarat för er vän, att de unga damerna
ingen tack äro mig skyldige. Gör er alltså in-
tet vidare besvär, min fröken.
Samtalet tynade af. Wilhelmina, som be-
fann denna tystnad pinsam, sade hastigt:
— Herr Wusteritz!
— Ynglingen ryste till, men förargade sig
nästa ögonblick öfver sin tafatthet.
— Herr Wusteritz, fortfor Wilhelmina, ni
har varit i Halle, och då känner ni utan tvifvel
den Gudsmannen, Doctor Francke?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
