Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag har ej den äran att känna de män ni
nyss citerat, herr Geheimeråd, svarade Amalia,
men kan dock intyga att min far, som är hof-
jägmästare, påstår alldeles detsamma.
— Bravo! Bravo! Vetenskapen och erfaren-
heten räcka hvarandra handen. Ni, sköna frö-
ken Amalia, var åtminstone tranquille.
— Jag bör dock ej förtiga, att min far til-
lägger den omständigheten, att bemälte odjur
ej ofreda menniskan, särdeles under berörde års-
tider, så vida de ej äro mycket hungriga; men
som jag ej precist kunde veta, huruvida vargen
redan frukosterat på morgonqvisten eller ej, så
finner ni naturligt, att äfven jag ej var utan min
lilla räddsla.
Innan Geheimerådet hann svara, fortfor Ama-
lia, som väl ville bry Gundling, men tillika för-
svaga det intryck adjunkten gjort på hennes vän,
och dessutom, på angifvet skäl, ännu var något
grå på honom, i det hon vände sig till Wilhelmina:
— Du hör, Wilhelmina, att jag är alldeles
opartisk. Men i alla fall var vår fara blott in-
billad, ty vargen var sårad, som du vet.
— Derom vet jag ingenting.
— Den unge mannen sade ju det sjelf? Han
hade sett blodspår! Hörde du då det inte?
— Hur kan du sätta tro till ett föregifvande,
som endast hans öfverdrifna modesti ingifvit ho-
nom? Sådant är icke tacksamt af dig.
— Aha! mumlade Gundling för sig sjelf.
Vargen var sårad, och det förklarar hans för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
