Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
— Nej, svarade Wilhelmina.
— Jo, svarade Amalia, jag är litet nyfiken.
— Emedan jag deruppe hade en herdestund,
den aldra lyckligaste herdestund.
Ni är bra oförskämd, herr Geheimeråd.
— Kors bevara mig, fröken Amalia, hvad
ni missförstår mig. Jag hade en lycklig herde-
stund med skaldgudinnan.
— Ja så, ni skref vers, Så-å! ni är också
poet; det visste jag inte.
— Men om fröken Wilhelmina bara visste hvad
jag skref, så skulle hon förlåta mig att jag sys-
selsatte mig med ett angenämare ämne än med
en ulf. Men jag har sagt nog; nu kan ni sjelf
gissa det, min nådigaste.
— Det qvittar mig lika. Kom, låt oss gå på,
Amalia!
— Jag låg deroppe och celebrerade edra dyg-
der och behag, och hade inga sinnen hvarken
för den omgifvande naturens fägring, eller de än
vackrare figurer, som prydde landskapet, än min-
dre för vargen, förän jag fick höra ett hiskligt
vrålande, som dock icke liknade ulfvalåt: det
kom också icke från vildjuret, utan från Theo-
Jogie Candidaten: aldrig hade jag trott, att nå-
got slikt kunnat åstadkommas af en menniska,
om ej af Menelaus, som af Homerus, för denna
talents skull, benämnes forv äyados, det vill
säga: den skrikgode. Nu först, mina unga da-
mer, blef jag varse hvad som tilldrog sig om-
kring mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
