Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bragt, emedan han spelar en roll i berättelsen och
afgör ynglingarnas öde. Äfven skogen, i hvilken de
nu söka dölja sig, är skildrad med en viss
utförlighet; men detta icke för naturbeskrifningens egen
skull, utan för att rättfärdiga, hvarför de båda
vännerna förirrade sig ifrån hvarandra. Euryalus faller
först i de rutuliske ryttarnes händer. Nisus skyndar
till hans hjälp, ehuru all hjälp är omöjlig, och kastar
sig, genomstungen af lansar, på sin dödade väns
kropp, Euryalus liknas i sitt fall vid en
purpurblomma, som, skuren af plogen, tynar döende hän,
och vid den högvuxna vallmon, när denne sänker sitt
hufvud, förtyngd af stormiga skurar. Verserna, hvari
hans död skildras, höra, hvad själfva klangfärgen
angår, till det vackraste som den romerska poesien
frambragt. Stället är märkligt äfven därför, att det
är det enda, hvari Virgilius faller ur sin episka stil,
för att i sitt eget namn prisa deras lycka, som, då
de voro trogna vänner, flngo dö tillsammans, och
för att uttala det hopp, att hans sång skall bidraga
till förevigandet af deras minne.
Den olikhet, som jag hit intills påpekat mellan
den fornromerska och den moderna
landskapsskild-ringen, gäller emellertid egentligen endast om denna,
då hon förekommer i episka skildringar, och hon
består, såsom vi sett, däri, att den romerske epikern
strängt tillser, att landskapsskildringen aldrig får
blifva hufvudsak eller för en längre stund afbryta
berättelsens gång, något som däremot är ganska
vanligt i moderna episka dikter.
Många försök hafva blifvit gjorda att på ett all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
