Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
männare, i alla punkter träffande sätt känneteckna
den olikhet, som, i trots af syskontycket, genast
faller i ögonen vid en jämförelse mellan den antika
och moderna naturbeskrifningen. Så har man t. ex.
velat finna, att den antika landskapsskildringen är
öfvervägande plastisk och fäster sig mer vid
formerna än vid ljuset och färgerna. Detta är likväl
endast delvis riktigt. Man har antika naturskildringar,
som äro öfvervägande eller uteslutande plastiska,
redogörande för landskapets stora linjer och intet
mera; men man har också andra, i hvilka åter ljuset
och färgen spela hufvudrollen. Horatius talar om
den rene månens glans i det nattliga hafvet;
Virgilius om månstrålarnes dallrande på hafvets böljor
och om hafvets under solens ljus framrullande
purpurvågor; Lucretius om daggdropparne, som i det
guldröda morgonljuset glänsa i gräset som diamanter,
medan sjöar och strömmar utandas dimma, och
Catullus har gifvit oss af hafvet i morgongryningen en
längre skildring, hvars skönhet ingen modern
författare har kunnat öfverträffa. Där ligger alltså icke
den verkliga skillnaden mellan den romerska och
den moderna naturbeskrifningen. Man har då sökt
finna skillnaden däri, att de antika
landskapsskild-ringarna, med all sin plastik och all sin kärlek till
ljus och färg, dock skulle sakna hvad vi kalla
bakgrund. Men icke heller detta påstående kan
upprätthållas. När man hos den romerske skalden Statius
läser en skildring af utsikten från fönstren i en villa
vid Sorrento, så har denna skildring lika mycket
bakgrund, som trots någon modern framställning af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
