Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
folken. Vi se här ett exempel på idéassociationens
makt. Svart är, som Köstlin sade, en dyster gäst,
symbolen af något, som är lifvets och lifsglädjens
motsats. Svart varder därigenom en symbol af
dödens gåta, och när man sörjer sina döda, en symbol
af sorgen öfver dem. Det är på denna af
idéassociationen banade väg som européerna kommit
därhän att till beteckning af sorgen och till beteckning
äf gåtan, som döden innesluter, använda samma
färg, som ursprungligen och för det naturliga sinnet
symboliserar det fasansfulla och det onda. Det
ligger häri en motsägelse, om man betänker, att för
den kristna känslostämningen kan döden vara en
vinning och porten till skönhetens och lifvets urhem.
Man må fördenskull icke undra, att en och annan
motsägelse förekommer ännu i den europeiska
världen mot detta symboliska bruk af den svarta färgen.
Den romerska kyrkans högste värdighetsmän,
kardinalerna, sörja i violett. Drottningarna af Frankrike
hade privilegiet att få sörja i hvitt. Hvitt är äfven
kinesernas sorgefärg. Den judiska sorgefärgen är
egentligen blått. Hellener och romare hade ingen
egentlig sorgefärg.
Sedan den svarta färgen blifvit på
idéassociationens väg sorgefärgen, behöfde man knappt gå mer
än ett steg vidare, för att göra det svarta till
symbol af den allvarliga lifsuppfattningen, af det
flärd-lösa, af det pliktmedvetna, af den på lifvets viktiga
frågor riktade praktiska hågen. Det är först i det
nittonde århundradet denna uppfattning af det svarta
blifvit riktigt grundfast, men den har också blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
