Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Såsom jag i min senaste föreläsning påpekade,
ansåg Leibniz, att frågor, sådana som afbandlats
mellan honom och Bayle, frågan om värdet af världens
tillvaro och af vår egen mänskliga tillvaro, icke kunde
afgöras genom iakttagelser på den gifna
erfarenheten, utan måste lösas medelst rena förnuftskäl,
således på filosofiens mark. Det torde fördenskull vara
på sin plats, att jag i mina åhörares minne
återkallar grundtankarne i Leibniz’ filosofiska
världsåskådning, då vi nu gå att redogöra för hans svar på dessa
spörsmål, hvilka sysselsatt mänskligheten, allt sedan
den andliga odlingens morgonrodnad började lysa
öfver historien.
Leibniz hade i sin ungdom flitigt studerat det
filosofiska system, som då var förhärskande bland
Europas tänkare, nämligen det, som hade
fransmannen Réné Descartes till upphofsman. Enligt
Descar-tes består universum af tvenne fullständiga
motsatser: ande och materie. Allt, som finnes, är antingen
andligt eller materiellt eller visar sig vara ett slags
förbindelse mellan bådadera. Andarne hafva blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
