Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barocka skildringen inskränker sig till tjugu rader. Gud,
heter det, tillstädjer striden. Solen förvandlar sig i flammor,
månens tväfaldiga horn förändrar utseende, morgonstjärnan
strider stående på lejonets rygg, stenbocken stångar tjuren,
kräftan flyr för Orion, skorpionen sårar lejonet, hunden
gömmer sig för den flammande solen o. s. v. Författaren
antyder icke med ett ord, att han med denna episod velat
beteckna en strid mellan goda och onda makter. Man har
misstänkt, att åtminstone någon astrologisk eller gnostisk
föreställning om en strid mellan för människor gynnsamma och
ogynnsamma stjärnor och stjärnbilder skulle dölja sig i detta
fantastiska alster, men de noggrannaste undersökningar, som
gjorts i detta afseende, hafva icke gifvit någon sannolikhet
åt en sådan förmodan. Stjärnorna kämpa icke delade i
tvänne läger, utan det är en allas förvirrade strid med alla.
Grundtanken i skildringen synes endast vara den, att sedan
den enande kraft, som är Guds vilja, upphört att
sammanhålla världselementen, så råka dessa, under inflytelser af den
själfviskhet och antipati, som innebo i dem, i en kamp, som
måste ända med kaos, så vida icke Guds vilja åter ingriper
och ordnar dem till en ny värld.
I Friedliebs tyska öfversättning återgifves ordet
morgonstjärnan (φωσφορος) med det latinska lucifer. Häraf synes
hr Bang hafva dragit den slutsats, att sibyllisten skulle med
morgonstjärnan hafva menat djäfvulen. Jämför sid. 19: »det
er Lucifer, som holder Slaget, i det han staar på Lövens
Ryg», och från denne Lucifer är det, som Völuspaförfattaren
skulle hämtat idéen till sin Loke. Det är sannt, att Origenes,
Tertullianus och Gregorius den store uttydt den i Es. 10, 12
omnämda, från himmelen fallna morgonstjärnan som en
allegorisk beteckning för den från himmelen störtade seraffursten.
Men det är också sannt, att denna uttydning under många
århundraden icke utöfvade någon rubbing i den alldeles
motsatta betydelse, som orden fosforos och lucifer allt ifrån
kyrkans första dagar hade vunnit bland de kristne. För de
första århundradenas troende och långt in i medeltiden voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
