Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafvet, att Ovidius ansett dem för deras möda värda en af
hans vackra sånger (Fasti II, 459 ff.). Föreställningen om
en kvinna, stående på ryggen af en stjärnbild, erbjuder sig
ju här af sig själf. Gå vi till konstellationerna utanför
zodiaken, finna vi bland andra den välbekante mångbesjungne
vingade hästen, och huru är det möjligt att se honom, utan
att tänka på den mängd af lycklige och olycklige skalder,
som i helig yra bestigit hans rygg, några för att göra färder
af berusande sällhet genom phantasiens eter, andra för att
hufvudstupa afkastas? På Pegasus red Bellerofon, när han
dödade Chimera, enligt hvad Horatius meddelat oss, och
Manilius låter oss ana den öfverjordiska fröjd ryttaren kände,
medan »han flög genom stjärnbilderna, tumlande sin häst
genom himmelens ängder, där springarens hofvar icke
efterlämnade ett spår». Äfven Perseus har ridit Pegasus. Manilius
har vidlyftigt skildrat, huru han kom och befriade
Andromeda. Såväl ryttaren och hästen som den befriade
skönheten glänsa som stjärnbilder på fästet.
Dock tilldrogo sig alla dessa ridfärder, Helles på
väduren, Europas på oxen, Venus och Cupidos på fiskarne,
Bellerofons och Perseus’ på Pegasus, innan vederbörande ännu
fått utmärkelsen att skina på fästet. Men skalderna skildra
äfven stjärneridter och stjärnbildbestigningar, som inträffat
efteråt och städse äga rum. Ovidius (Fasti II) låter den
stjärnströdde delfinen ännu och ständigt bära på sin rygg
lyrans stjärnbild tillika med hennes lesbiske herre, den senare
i osynlig måtto, lyran själf i synlig. Öfversättarne af Aratus’
ofvan omtalade dikt låta sina romerske läsare veta, att
lejonet, som skakar dallrande lågor ur sin man, fasthålles under
store björnens fötter, samt att ormkarlen »sätter sina
fotsulor tungt på skorpionen och med fötterna trycker på hans
ögon och bröst». Manilius förtäljer, att stjärnbilden kusken
sätter sina fötter på den knäböjde oxen.
Föreställningen, att en stjärnbild stiger på en annan eller
rider på en annan, är således långt ifrån att vara någonting
för sibyllinen V så egendomligt och för den till medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
