Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbittras — detta tal må nu vara att forstå i bokstaflig eller
figurlig mening. Än mer: alla troende astrologer voro
öfvertygade, att själfva namnen på stjärnbilderna voro af Gud
uppenbarade för urtidens människor, att dessa namn antydde,
huru Gud i sin skapande åskådning af deras idéer hade danat
dem, att dessa namn således värkligen motsvarade
stjärnbildernas gestalter, likasom gestalterna symboliserade deras
egenskaper och inflytelser.
Att stjärnefastets vädur hade vädursskepnad, att
tvillingarne voro tvänne himmelska varelser med mänsklig form
o. s. v., betviflades icke af desse troende. Tolfhundratalets
store astrolog Guido Bonatti förtäljer (Tract. II, 3), för att
bestyrka detta, att »den vise Ptolemæus» en gång färdats så
långt söder ut, att han kom under dagjämningslinien. Där
såg han, att »stjärnorna voro så stälda och ordnade, att om
en linie drages från den ena till den andra, får man just en
sådan figur, som det namn angifver, hvarmed stjärnbilden
blifvit benämd».
Men om så är, och om stjärnbilderna därtill äro
varelser med värkliga lemmar sådana som dessa ytterlinier antyda,
huru förklara då, att de förete endast randteckningen af sin
skepnad, men icke en fullständig fyllig lekamen? Hvarför
finns där tomrum mellan konturerna? Hvarför visa sig icke
dessa väsen, som vore de målade på fästet med alltigenom
flammande lemmar eller som vore de stöpta i stjärneljus?
Denna fråga gjordes redan i den antika tiden och besvarades
af Manilius på ett sätt, som synes hafva varit
tillfredsställande. Han sjunger (I, 465 ff.):
Tedde sig stjärnornas tecken med fylligt glänsande lemmar,
Världen då vore ur stånd att bära så väldiga flammor.
Nej, naturen har skonat sig själf, har ej velat digna
Under en börda af eld; fördenskull hon sparsam beslöt att
Endast med säkra trådar beteckna de himmelska former.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
