Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tron gifvit honom, utan höljd i filosof mantel och
görande’anspråk på rang, heder och värdighet af en
filosofisk världsåskådning. Och i viss mån kunde den
ny-platonska polyteismen verkligen göra anspråk därpå.
Äfven nyplatonikerna erkände att det i ordets stränga
mening blott gifves en enda Gud, ur hvilken allt, som är,
är vordet; ja, de förmenade och berömde sig af att
de hade hunnit till ett vida renare och andligare
gudsbegrepp än de föregående filosofiska skolorna
förkunnat eller hvad kristendomen ägde. De
abstra-herade nämligen från sitt gudsbegrepp allt sinnligt,
ja allt som kunde påminna om mänskliga egenskaper.
De ville icke ens tillägga detta högsta väsen, detta
urväsen, vilja eller förnuft, emedan viljan och
förnuftet äro yttringar hos begränsade väsen. Men lika
litet tillskrefvo de Gud motsatsen af vilja och
förnuft. Han var för dem det absolut rena och enkla
väsendet, och den absolut rena och enkla urkraften,
om hvilken människoläppar ingenting vidare kunna
utsäga.
Men huru har nu världen och huru hafva alla
andra väsen kunnat uppkomma ur denna
ursprungliga öfverförnuftiga enhet? Blotta tanken på att
Gud skulle uppträda som skapare, och att världen
skulle förhålla sig till honom såsom kärlet till sin
verkmästare, var för nyplatonismen en styggelse, ett
neddragande af Gud till likhet med begränsade
väsen. De föreställde sig fördenskull världens tillkomst
på ett annat sätt — genom emanation, genom
ut-strömning. Bildligt taladt liknade de Gud vid ett
intellektuelt ljus, en andlig sol, ur hvilken ljusfloder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
