Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utströmma, aftagande i kraft och glans i samma
mån som de aflägsna sig från sin källa. Ur det
gudomliga väsendets fullhet utflödar först en afbild
af Gud själf, och denna afbild, i det han vänder sig
till sin urbild för att skåda honom, är förnuftet. I
förnuftet innebo idéerna, och ur förnuftet utströmma
åter andra krafter, enhvar i sin ordning en afbild
af den kraft, hvarifrån den utstrålat; den sista och
svagaste kraftutströmningen -är materien. Med andra
ord: ur Gud utströmmar andevärlden, ur andevärlden
sinnevärlden, och sinnevärldens lägsta skede är
materien. Enligt den nyplatonska religionen är således
Gud ett väsen utanför världen, ett annat väsen än
världen, och dock på samma gång dess grundupphof
och inneboende lifsprincip.
Det låter sig icke neka, att detta gudsbegrepp,
ehuru i grunden så olikt det kristna, dock erbjuder
jämförelsepunkter med detsamma. Den kristna
dogmatiken lärer, att sonen är ett väsen, som utgått af
fadern, ett väsen, som af evighet är födt ur faderns,
och flere af de kristna kyrkofäderna begagna, för
att förtydliga detta, bilden af solen, från hvilken
ljuset utströmmar. Den kristna dogmatiken säger
vidare, att sonen är faderns logos eller förnuft och
faderns afbild, samt att den helige ande utgår af
fadern och sonen. Ett slags treenighetsbegrepp finner
man redan inom den nypytagoreiska filosofien, och
anlopp till en liknande dogmbildning skönjer man
tydligt äfven bland nyplatonikerna.
Det inses lätt, huru denna nyplatonikernas lära
om emanationen kunde räcka handen till en förso-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
