Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geosfären. - Jordytans utvecklingshistoria.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JORDEN SÅSOM STJÄRNA.
11
Dess botten ligger i allmänhet mer än 3 l/a kilometer under ytan. Mellan Japan aj
ena och Chile-kusten å andra sidan löpa ett antal åsar, som äfven i ytan äro;
markerade genom arkipelagöar. Från kusten af Japan till Nordamerika är ett
vidsträckt djup - det s. k. Tuscarora-djupet. Vid 36° sydl. och 176° västl. existerar
det hittills största kända hafsdjupet af 9,745 meter, d. v. s. nära nog en mil.
An-märkningsvärdt är, att de djupaste delarne af hafvet icke befinna sig i dess centrum,
utan alltid hafva anträffats rätt nära land, oftast i form af djupa håligheter. Ett
vidsträckt djup ligger sålunda parallellt med Anderna blott 80 kilometer från
kusten af Peru. Mellan Asien och Australien når djupet ej till nivån för de
kontinentala blocken och Australien tillhör därför enligt Ramsay samma block som
Asien.
Speciellt i Atlantiska hafvet finna vi, såsom ofvan beskrifvits, ett djup
motsvarande en remna mellan kontinenterna. Utefter kontinenternas yttre kuster äro de
höga bergskedjorna här och där sekunderade af stora hafsdjup, som kunna betraktas
som kontinentgränser.
Af de högsta bergskedjorna äro visserligen flere att räkna såsom sengeologiska
bildningar. Dock kan
naturligtvis ej afgöras, huruvida
under de samma ej finnas
bergveckningar af
ursprung-ligare art. Anmärkningsvärd
och för vår hypotes i viss
mån afgörande är frånvaron
af vulkaner på Atlantiska
oceanens båda kuster
gentemot deras allmänna
förekomst längs räckan af båda
kontinenternas Stilla
hafskuster.
6. Jordytans utvecklingshistoria. Jordens ålder, att
beräkna från och med ytans
stelnande, har af skilda
forskare utrönts olika: till
mellan 500 och 1,000 millioner
år enligt Rudzki och Ekholm
på grund af jordytans
krympning, och till mellan 51 och
600 millioner år enligt Geikie
på grund af den hastighet, med hvilken de sedimentära bergarterna aflagras. Osäker
måste denna uppskattning alltid blifva, om vi betänka, huru långsamt
degradations-och aggraddations-processerna försiggå och att skyhöga bergskedjor utplånats och
tusentals meter mäktiga lager bildats under tidrymder, som uppgå till 10,000-tals år och
dock äro ringa i förhållande till jordens hela utvecklingstid. Under denna långa
tidrymd har jorden i motsats till månen, som bibehållit sin första struktur oförändrad,
undergått högst betydande förändringar. Dessa förändringar bero i hufvudsak dels
af vattnets och luftens afnötande inverkan, dels af tryckkrafter, som verkat bäfvande,
veckande eller i öfrigt omgestaltande på jordytan.
Vattnets inverkan på jordskorpan består hufvudsakligen däruti, att det intränger
genom sprickor, porer och håligheter till ett djup, som antagligen sträcker sig långt
ned mot jordens inre, heta zoner. Därvid angriper vattnet oxider och sulfiter af järn
och järnhaltiga silikat. Å andra sidan utöfvar det i förening vare sig med köld eller
hetta en mekaniskt söndrande verkan på bergarterna. Vattnets denuderande verkan
ofvan jord yttrar sig bland annat i bildandet af flodfåror och dessas förskjutning.
Så har det s. k. Hästskofallet i Niagara på 60 år förflyttats 100 meter bakåt,
motsvarande ungefär l Va meter pr år. En dylik floddalarnes förändring kallar geologen
»erosion». En ännu större erosionsverkan utöfvar hafvet vid kusterna, där klipporna
Svartisen. Glaciär i nordligaste Skandinavien.
Ur De Geer, Om Skandinaviens geografiska utveckling efter istiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
