Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
AMERIKA. 75
än på uppfostrans väg genom skolan. Hvarje tänkande hvit i Unionen borde säga sig?
att den säkraste vägen att skydda sig själf och sina efterkommande mot skada och
befläckelse från de färgades sida är att moraliskt och kulturellt höja dessa färgade.
Men emellertid förmå blott ytterst få hvita att ställa sig på en sådan högre
ståndpunkt; för den stora massan af dem är ännu alltjämt den färgade ett föremål blott för
förakt och hat, och så tanklös är denna massa, att den för ögonblicket tror sig
hafva insett den viktigaste af sina nationella plikter i att skräna om »den gula faran»,
utan att ana, att i en nära framtids sociala strider och i lönestrider de tolf millionerna
af inhemska och politiskt likaberättigade negrer och färgade måste spela en mycket
viktigare roll än de främmande japanerna och kineserna.
Gentemot detta viktiga sociala problem hafva de ursprungliga urinvånarne i
landet, indianerna, i dag blott en underordnad politisk betydelse. I Mexiko och äfven
i Sydamerika utgöra indianer och blandningsfolk i allmänhet befolkningens
hufvudmassa, men annorstädes äro de i försvinnande mindretal eller, såsom mångenstädes
i Förenta staterna, inskränkta till de s. k. reservationerna. Mångenstädes redan
utdöda eller stadda i utdöende, hålla de sig på andra trakter ungefär i jämnvikt, men
öfverallt blifva de med omsorg och intresse studerade. Särskildt de stora kulturerna
i Yukatan, i Mexiko, i Peru och i Columbia rycka alltmer fram i förgrunden af det
allmänna intresset, men äfven de på en mindre hög ståndpunkt kvarblifna indianerna
hafva ännu icke på långt när uttömmande behandlats af vetenskapen.
Liksom för Afrika, så har man äfven för Amerika fordom antagit en
ursprungligen enhetlig befolkning. Äldre resande framhålla enstämmigt, hurusom från Alaska
och från de stora sjöarnes område ända ned till Patagonien en fullkomligt enhetlig
typ är den förhärskande, och huru under tiden före Columbus hela
dubbelkontinenten måste hafva varit befolkad af en alltigenom homogen ras. Tvifvelaktigt
syntes då blott, huruvida den urgamla befolkningen i Amerika vore autochton eller
invandrat öfver Behrings sund och öfver Aleuterna. I dag är tanken på en
ursprungligen amerikansk urbefolkning alldeles uppgifven. Den skulle nämligen förutsätta,
att Gamla världens bebyggare och med dem deras kultur härstamma från den Nya,
eller att människoblifvandets process har utvecklat sig mer än en gång, och att den
amerikanska människan utvecklat sig ur ett annat föregående än den Gamla världens.
Men det ena såväl som det andra är ohållbart. Ej heller kan antagandet, att
Amerika blifvit befolkadt uteslutande öfver nordvästra hörnet från Asien, numera
upprätthållas. Visserligen är den materiella egendomen densamma för stammarne på
båda sidor om Behrings sund, likaså de fysiska egenskaperna till förväxling
hvarandra lika, men de flesta amerikanska indianer se helt annorlunda ut och äro äfven
sinsemellan så olika, att ganska olika härstamningsförhållanden måste ifråga om dem
antagas. I detta sammanhang må en erinring göras därom, att redan långt före
Columbus djärfva sjöfarande från Island varit i Amerika och att ganska många fall
äro bekanta, då kinesiska och japanska skepp vinddrifvits till New Foundlands kuster.
Likaså landade år 1731 i Trinidad ett barkskepp med fem eller sex man, som vid
Teneriffa öfverraskats af storm och slutligen af passadvindarne förts ända till
Västindien. Sådana fall hafva sannolikt gång efter annan inträffat redan under
förhistoriska tider, så länge det öfver hufvud taget funnits kustfart, och på samma sätt
föreligga utan tvifvel mångahanda antydningar om förbindelser mellan Polynesien och
Sydamerika, hvilka komma till uttryck i den förvånande likheten hos många typer
(se fig. på sid. 64, kvinnor från Gilbertöarne, hvilka äro förvillande lika
Central-brasiliens kvinnor), liksom också i talrika öfverensstämmelser ifråga om näringsplantor
och i den materiella besittningen (poncho = tiputa, snören med knutar m. m.).
Framför allt måste man betänka, att äfven i Amerika, liksom hos oss, människans
existens går långt tillbaka i tiden, till en geologisk period, då vatten och land hade
en annan fördelning än den närvarande. Under sådana förhållanden får det icke
förundra, att vi bland de amerikanska indianerna finna långskalliga och kortskalliga,
plattnäsiga och högnäsiga, ljusa och mörka, stora och små personer och typer, och
vi skola på sin höjd finna det intressant, att man tidigare framhållit de få för
flertalet indianer gemensamma dragen, men icke de många, som skilja dem åt.
Ganska mycken klarhet och rik vinst har man här att förvänta sig af den järn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
