Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Bronsåldern. - 4. Järnåldern. - I. Hallstatt- och La Tène-tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
römd är solvagnen från Trundholm, där den lilla bronsvagnen uppbär en stor
guld-belagd bronsskifva och drages af en häst. En af tvä hästar dragen solvagn lär äfven
hafva anträffats vid Helsingborg, men blott hästarne äro bevarade. Ett par
gudabilder af gjuten brons tillhöra ett stort depotfynd från Skånes äldre bronsålder; flere
smärre kvinnliga bronsfigurer äro hittade i Skåne och Västergötland, på Seland och
i Pommern, alla framställande en fruktbarhetsgudinna, ett motstycke till Istar-Astarte.
De härstamma från omkring 700 f. Kr., alltså en tidpunkt då järnåldern redan börjat
i mellersta och södra Europa. Ett inflytande från Västasien, från Assyrien och
Babylonien, sträckande sig upp mot Norden, är ingalunda uteslutet under denna tid,
som vi skola få se i följande kapitel. Berömda äro de i Danmark, Sverige och Norge
funna bronslurarne, som visa, att bronsålderns folk äfven j musikaliskt afseende
stod på en jämförelsevis hög ståndpunkt. Bland depotfynden märkas slutligen
präktiga bronsyxor, t. ex. ett par från Eskilstunatrakten, säkerligen använda vid religiösa
högtidligheter. Guldskålar och guldarmringar i ganska betydande antal äro funna
i Danmark och Sverige. Icke blott afståndet i rummet från Medelhafvet gör det
alltså begripligt, att denna värld stod fastare grundad än t. ex. landen kring Alperna,
och att den längre än dessa höll fast vid den gamla, på ett lysande sätt utbildade
gjuttekniken och därmed vid uteslutande användning af bronsen.
Bostäder, åkerbruk och boskapsskötsel utvecklades vidare under bronsåldern.
Man märker det tydligast i de mellaneuropeiska pålbyggnaderna, men äfven i Norden,
där emellertid bostadslemningarne från denna tid hittills äro få. Vår kännedom
om bronsåldern grundas framför allt på de talrika föremål af brons och guld som
anträffats i grafvarne eller i mark och mosse.
Den europeiska Nordens långvariga bronsålder blef den ståtligaste företeelsen inom
hela denna afdelning af den mänskliga kulturutvecklingen. Af den kom man också
först, efter en årtusenden lång glömska, underfund med det faktum, att en sådan
tidsafdelning existerat, och med dess väsen, under det att tillvaron af en ren
bronsålder i andra land, trots fynden, länge och envist förnekades.
4.Järnåldern.
I. Hallstatt- och La Tène-tid.
Man skulle kunna bestrida, att den äldsta tiden för järnets användning ännu
tillhör den mänskliga kulturens förhistoria. I Orienten och Grekland är ju redan
bronsåldern icke mera - eller icke mera helt och hållet - förhistorisk, och vi hafva
därför afstått från att behandla den inom denna ram. Men i Västeuropa och
framför allt i norra Europa härskade i mycket förhistoriska förhållanden ändå till vår
tidräknings början, ja, utanför det romerska riket, betydligt längre. För
Mellaneuropas vidkommande finner man här lättast en afslutning vid tiden för de romerska
riksgränsernas upprättande vid Rhen och Donau, vid den stora historiska akt,
hvarigenom de keltiska landen i västra och mellersta Europa med vapenmakt
inlemmades i Medelhafsmonarkien, Södern och den antika kultursfären. I fråga om Norden
räcker dess förhistoria betydligt längre, inemot tusen år. Det är först genom
kristendomens införande och kontakten med den äldsta romanska kulturen i mellersta och
västra Europa, som historiens ljus på allvar sprides öfver de skandinaviska landen.
Först omkring Kristi födelse blifva kelter och germaner, som ju redan länge innehaft
sina respektiva land, för första gången fullt gripbara, så att man ej längre nämner
deras mycket citerade namn blott på måfå, - för Medelhafsvärlden voro dessa
stammar dittills blott mer eller mindre obetydliga barbarfolk. Med anledning af den
framstående roll, som dessa folk senare skulle komma att spela, förtjena dessa
till-bakablifna grupper af den europeiska mänskligheten vårt deltagande äfven under
dessa, för andra land så glänsande tider.
Vid midten af årtusendet och senare på åtskilliga håll måste man åter göra en
stor tudelning. Öfvergången till historisk tid skedde stegvis under stark medverkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
