Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Hallstatt- och La Tène-tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
126 M. HOERNES - T. J. ARNE, DEN MÄNSKLIGA KULTURENS FÖRHISTORIA.
från den sydeuropeiska kulturvärlden. Detta är själfklart; å den andra sidan kan
man, när man tager i betraktande den historiska kulturens raska och storartade
framsteg i Medelhafslanden, äfven vänta en stark formväxling i de nordliga, hakom
liggande områdena. Hallstatt- och La Téne-perioden eller det nordalpinska Europas
första och andra järnålder äro mycket olika perioder, och äfven inom de båda gafs
det afdelningar af betydande olikhet. Det hela upprepar hvad som försiggår i Södern.
Först är Östern, sedan Västern af högre, segerrikare betydelse. Först uppstår i Östern
af gammalt arfvegods och nya element ett kulturområde, som omfattar Västgrekland,
Italien, Östalperna, Ungern och andra land upp till Posen och kilformigt fortsätter
västerut - ända till Pyrenéerna. Det gemensamma i alla dessa land var
naturligtvis ingen nationell kultur utan ett resultat af förbindelserna mellan eljes tämligen
olika folk. Men denna frukt af stegrade förbindelser erhöll med tiden öfverallt ett
slags nationell prägel, hvarigenom den i Grekland och senare i Italien öfver hufvud
höjde sig ur den förhistoriska sfären, under det i de andra landen utbildade sig de
olika grupperna af Hallstatt-kultur. Omvändt och motsvarande sin mera framskridna
tidställning har La Téne-kulturen från början varit nationellt keltisk och först genom
sin utbredning blifvit delvis internationell.
Man har uppkallat dessa båda perioder - och äran af deras åtskiljande
tillkommer svensken Hans Hildebrand - efter mellaneuropeiska fyndorter, den äldre
efter det berömda, rika markgraffältet på saltberget vid Hallstatt i Öfre Österrike
(utforskadt 1846-1864, beskrifvet 1868 af E. v. Säcken), den yngre efter fyndorten
La Téne mellan Biel- och Neuchåtelsjöarne vid foten af det schweiziska Jura, en
gammal bostads- och vapenplats (beskrifven 1885 af E. Vouga, 1886 af V. Gross).
Och i själfva verket passa inga andra namn bättre för dem. Hallstatt-perioden är
icke rätt och slätt den äldsta järnåldern utan en bestämdt karakteriserad, i tid och
rum begränsad fas af järnets första användande. En med lika goda kännetecken
utrustad tid är La Téne-perioden, som man icke helt kan kalla keltisk, emedan det
äfven finnes äldre och yngre keltiskt och La Téne formerna äfven vunno inträde hos
germaner och illyrer. Så hafva dessa båda namn hållit sig inom vetenskapen, under
det att andra, som bildats efter fyndorterna, t. ex. Hohenhausen för den yngre
stenåldern, Morgien och Larnaudien för den äldre och yngre bronsåldern - för att blott
anföra ett par bekantare exempel ur G. de Mortillets kronologiska system - icke
blifvit delaktiga af detta företräde.
Men Hallstatt- och La Téne-perioden härska icke blott, såsom antydes i namnet,
på trängre begränsade skådeplatser än de äldre förhistoriska perioderna; de vara
äfven kortare tid än dessa: icke mera hundra årtusenden som den äldre, eller
årtusenden som den yngre stenåldern, ej heller ett årtusende som bronsåldern inom
samma område, utan hvardera blott inemot ett halft årtusende. Äfven i detta tidslängdens
aftagande, i denna individualisering af kortare utvecklingsstadier uttrycker sig
närheten till högre, historiska faser. Lifvets pulsslag blifva allt hastigare, ju mera vi
närma oss nutiden. Jämförd med hela människans förhistoria är ju all skrifven
historia nästan blott kulturell nutid.
Liksom den europeiska förhistoriens hela utvecklingsgång, så gifver äfven
Hallstatt-tiden ett lärorikt exempel på kulturens långsamma uppkomst på grundval af ihärdig
arbetsflit och organisk anknytning af det nya till det gamla. Hvad våra gamla
förfäder en gång hade gripit tag i, det tillegnade de sig säkert och hade svårt att
uppgifva. Därför undanträngde järnet icke bronsen i ett enda slag, utan trängde helt
långsamt igenom, i många land, såsom Nordfrankrike och England, Nordtyskland
och Skandinavien (för att ej tala om Nordöstern), först otroligt sent. Järnet var
kanhända äfven där sedan länge ej helt obekant, men det uppskattades, uppsöktes,
fram-drogs ännu icke, det spelade ännu ingen kulturfrämjande roll. Motsatsen, det
skenbara framåtskridandet, som inträder, när det nya antages hastigt, men blott ytligt
och oförmedladt, känna vi rikligen från historien om upptäckterna af och det nästan
samtidigt börjande nedåtgåendet för vår tids naturfolk. I skarpaste motsats mot dessa
transmarina människors lyckliggörande med järn och andra arbetsmedel, som egas
af framåtskriden europeisk kultur, visar oss vår hembygds första järnålder en
långsam, organisk förmedling mellan förhistoriskt och historiskt lif, hvilket senare före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
