Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Begynnelsen. - 2. Den äldsta grekiska kulturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortfor här ända till perserkrigens tid. Cyperns kolonisering måste alltså förläggas
senast till början af första årtusendet f. Kr. Nu veta vi af egyptiska urkunder, att
under Menephtah och Ramses III, omkring 1200 år f. Kr., Nildalen hemsöktes med
öfverfall af de folk, som »bodde på öarne i det stora hafvet». De egyptiska
minnesmärkenas afbildningar af dessa fiender göra det otvifvelaktigt, att de härstammade
åtminstone till en del från Mindre Asien. Det är visserligen en vansklig sak att
försöka identifiera de i hieroglyfskrift förekommande namnen på dessa folk med
namnen på folk, som äro för oss bekanta från klassisk-historisk tradition; men den
möjligheten torde dock icke vara utesluten, att äfven greker befunnit sig ibland dem
och att man i de egyptiska dokumentens »Akaiwasch» skulle kunna återfinna
acheerna. I hvarje fall är det icke osannolikt, att dessa infall i Egypten af folk från
hafvet stå i sammanhang med grekernas utbredning åt öster.
I Mindre Asien hafva grekerna på denna tid kunnat bemäktiga sig endast en smal
kustremsa; helleniseringen af landets inre skedde först i en långt senare tid. Sålunda
förblefvo grekerna här i ständig kontakt med folk, som talade ett annat språk och
hade andra seder. Först här kom därför motsatsen mellan den egna och den
främmande folkkaraktären för dem till full medvetenhet och klarhet, visserligen icke
i den meningen, att häraf genast en känsla af hela nationens samhörighet skulle
hafva utvecklats, men väl utvecklade sig en sådan känsla mellan medlemmarne i
hvarje särskild grekisk stam. Detta förhållande tog sig uttryck i bildandet af religiösa
förbindelser och i uppkomsten af nya stambenämningar, som motsvarade dessa
förbindelser eller föreningar. De från Peloponnesos härstammande kolonisterna på den
doriska kusten funno sin föreningspunkt i den på triopiska udden vid Knidos belägna
åt Apollon invigda helgedomen, och de benämnde sig på grund däraf dorer. De
norr om dem boende invandrarne från Ättika och Euboia slöto sig tillsamman kring
Poseidons heliga lund på udden Mykale och kallade sig allt framgent ionier.
Nybyggarne från Thessalien och Boiotien, hvilka koloniserat Lesbos och den midt emot
Lesbos liggande kusten, betecknade sig såsom eoler. Dessa stambenämningar hafva
naturligtvis kommit öfver från moderlandet, men hade där ett betydligt mindre
omfång. Så återfinna vi namnet ionier så*som beteckning för en ätt i Ättika (loniderna),
dorer heta inbyggarne i dalen mellan Oita och Parnasos, och eolernamnet är
fästadt vid många trakter i mellersta Grekland. Men såsom benämningar för större
stammar hafva dessa namn fått sin uppkomst först i Mindre Asien. Härifrån hafva
de sedan kommit att användas på besläktade stammar i moderlandet, ioniernamnet
på Ättikas inbyggare (så redan hos Homeros), dorernamnet på Kretas bebyggare
(likaledes redan hos Homeros) och befolkningen i Argolis och Lakonien. Så uppstod
småningom den uppfattningen, att hela nationen sönderfölle i dessa tre stammar,
hvarvid allt, som icke var ioniskt eller doriskt, sammanfattades under benämningen
eoliskt. Denna uppfattning finnes först hos Hesiodos. Hos honom tillkomma acheerna
såsom en fjärde stam, hvilket beror på inflytande från det homeriska epos.
Detta är ungefär allt, hvad vi kunna veta om det grekiska folkets yttre öden under
tiden intill det första årtusendet före vår tidräkning. Nu vända vi oss till den grekiska
forntidens kultur, af hvilken vi lyckligtvis äro i stånd att gifva en mycket rikare bild.
2. Den äldsta grekiska kulturen.
De arkeologiska fynden på grekisk mark gå icke längre tillbaka än till den yngre
stenåldern. Till denna tid höra de äldsta rester, som Schliemann upptäckt på Ilions
område. På Athens Akropolis och på platsen för staden Knosos på Kreta har ett
liknande stenålderslager funnits, hvadan dessa städers uppkomst går tillbaka till
denna tidiga period. Vidare djupgräfningar skola utan tvifvel bringa bevis i dagen,
att det förhåller sig på samma sätt med andra grekiska städer. Jämte vapen och
verktyg af sten finna vi här lerkärl af mycket primitivt arbete, förfärdigade med
blotta handen, af oslammad, svart eller rödaktig lera, aldrig målade, endast sirade
med inristade ornament i geometrisk stil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
