Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Upplysningstiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
240 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
solårets längd med ett fel på endast tre timmar och därefter gjorde upp förslag till
en bättre kalender, och hans lärjunge, Hippokrates, författaren till den första
läroboken i matematik, medan pythagoreerna utbildade sin mästares läror. Äfven Athen
hade på Perikles tid en betydande matematiker i Meton. Han bestämde solåret
ännu noggrannare än Oinopides hade gjort, så att hans fel gällde blott en half timme,
och han föreslog äfven en förbättrad skottårscykel, som dock först efter hundra år
blef antagen.
Icke mindre framsteg gjorde läkarevetenskapen. Dess utveckling hade sin
utgångspunkt från de orter, där kult egnades läkekonstens gud Asklepios. Hans
berömdaste tempel fanns i Epidauros i Argolis. Därifrån har hans kult kommit till de
argoliska kolonierna i Mindre Asien, framför allt till Knidos och Kos. Hit
strömmade sjuka tillsamman från alla trakter i Grekland. De lade sig ned i templet att
sofva för att i drömmen mottaga uppenbarelser af guden och sedan med hjälp af
prästerna återvinna hälsan. Sålunda erbjödo sig här mångfaldiga tillfällen att
iakttaga de enskilda sjukdomarne, och följaktligen samlades också en icke föraktlig skatt
af medicinskt vetande, som till sist gjorde det möjligt att frigöra läkekonsten ur
vidskepelsens band och gifva den en rationell grundval. Från de läkareskolor, som i
anslutning till Asklepiostemplen bildat sig på öarne Knidos och Kos, utgick i främsta
rummet denna rörelse. Härtill slöt sig den skola, som under pythagoreiskt inflytande
bildat sig i Kroton. Redan omkring år 500 finna vi Damokedas från Kroton
anställd såsom lifmedikus vid Dareios’ hof, där hans konst afgjordt ställde de berömda
egyptiska läkarnes i skuggan. Ett halft århundrade senare gjorde i Kroton Alkmaion
epokgörande fysiologiska upptäckter. Han är nämligen den, som först upptäckte,
att hjärnan är tänkandets centralorgan, en lära, som visserligen först ett helt
århundrade senare kom till allmänt erkännande. Inom den knidiska skolan härskade
på det hela en vild kasuistik, som hade ett specialmedel för hvarje åkomma.
Därför utgick den medicinska vetenskapens utveckling hufvudsakligen från skolan på
Kos och från dess berömdaste hufvudman, den store Hippokrates (född 460). Han
menade, att den bäste af alla läkare vore naturen själf, men om så behöfdes, drog
han sig icke för ett energiskt ingripande, men till amputationer vågade han ännu
icke skrida. Han var visserligen ännu vida skild från verklig insikt i de rätta
orsakerna till patologiska företeelser, och humoralpatologien eller läran om de fyra
safterna, som den mänskliga kroppen troddes innehålla, var endast en tarflig nödhjälp,
men det var dock redan något stort, att man hunnit därhän att härleda
sjukdomarne blott från naturliga orsaker. Hippokrates’ läror hafva haft ett afgörande
inflytande på medicinens hela utveckling efter honom och haft giltighet vida utöfver
forntiden.
De naturvetenskapliga insikternas förkofran, för hvilken man särskildt hade
läkarne att tacka, måste snart låta de förut uppställda systemen till naturens
förklaring blifva föråldrade. Man sträfvade efter positiv erfarenhet i stället för hypoteser,
sådana som ionierna och Parmenides hade framställt. Så framträdde vid midten af
femte århundradet Empedokles från Akragas med ett nytt system. Han var en djupt
religiös natur och öfvertygad anhängare af de orphiska lärorna, men han var
därjämte läkare och såsom sådan i besittning af sin tids insikter i naturen. Det hade för
honom blifvit ett behof att finna det vetenskapliga beviset för sin tro. Han gick
därvid ut från Parmenides* lära om det varandes oförstörbarhet, liksom han anslöt sig
till Parmenides äfven däri, att han gaf sitt verk poetisk form och gjorde det därmed
tillgängligt för en stor krets af åhörare och läsare. Är det varande oförstörbart, då är
äfven vårt varande, vår själ, någonting oförstörbart, ty »ingen vis man skall hängifva
sig åt den drömmen, att, blott så länge som vi lefva, hvad man kallar att lefva, äro
vi till och få erfara ondt och godt, men att vi däremot ingenting varit, innan vi blifvit
dödliga, och intet äro, sedan vi åter upplösts». Själen måste alltså efter döden ingå
i andra kroppar och detta ingalunda blott i mänskliga, ty icke blott djurens själar
utan äfven det, som gör att växten lefver, är till sitt väsen af samma art som vår
egen själ. Likaså hafva vi före vår födelse redan lefvat i mångfaldiga djurkroppar
eller såsom växter. På detta sätt hade Empedokles filosofiskt bevisat den orphiska
läran om själavandringen. Det var naturligt, att han icke stannade vid detta utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
