Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Upplysningstiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
UPPLYSNINGSTIDEN. 241
antog liksom orphikerna något, som visserligen ej här lät bevisa sig, nämligen att vår
själ är af gudomligt ursprung och till straff för en synd, som den begått, blifvit
dömd att taga sin väg genom otaliga döden underkastade kroppar, till dess den en
gång renad får återvända till sitt ursprung. Den kroppsliga världen är enligt
Empedokles sammansatt af de fyra grundämnen, hvilka sedermera, intill den moderna
kemiens grundläggning, hafva behållit allmän giltighet inom vetenskapen. Dessa
fyra urämnen sattes i rörelse af två krafter, hvilka vår filosof med en ur orphiska
läran lånad term betecknade såsom kärlek och hat. Allt blifvande, allt förgående
förorsakas af denna urämnenas förening och åtskiljande, under det att urämnena
själfva äro eviga.
Empedokles hade gifvit något, som ännu icke lyckats för en enda af hans
föregångare, nämligen det första försöket till en mekanisk världsförklaring. Men beviset,
att allting består af de fyra grundämnena, hade han dock icke kunnat åstadkomma.
För att undgå denna svårighet uppställde Anaxagoras från Klazomenai den teorien,
att det funnes en oändlig mängd af kvalitativt olika urämnen, »frön till tingen»,
såsom han uttryckte sig; det renaste och finaste af dessa ämnen vore anden (VOÖQ),
den rörande och gestaltande kraften i universum. »Huru tingen skulle vara, huru
de blifvit och nu äro och skola blifva, detta allt har anden anordnat.» Därmed var
teleologien eller ändamålsenlighetens princip införd i filosofien. Världens tillkomst
låter visserligen Anaxagoras sedan försiggå på alltigenom mekaniskt sätt, och
därför får han gälla såsom en förelöpare till dualismen, ehuru han själf i hufvudsak
ännu står på materialistisk grund.
Men läran om urämnena är dock ytterst blott en hjälpkonstruktion, som icke i
längden kan tillfredsställa vårt tänkande, allra minst i den form, som den fått af
Anaxagoras. Därför gick den vid peloponnesiska krigets början lefvande Diogenes
från Apollonia åter tillbaka till den gammalioniska föreställningen om ett urämne,
och, upptagande Anaximenes’ lära, såg han detta i luften. Äfven han var med
Anaxagoras öfvertygad, att världens ändamålsenlighet kräfver ett tänkande väsen som
upphof, och detta väsen kunde icke vara någonting annat än luften. »Ty luften är,
tyckes det mig, gud, är allestädes närvarande, allt förvaltande och i allt förhanden.
Och det gifves intet, icke det minsta, som icke har del i den.» Sålunda var
visserligen monismen räddad, men till högt pris, och blott alltför befogadt var det hån,
hvarmed komedien öfveröste det nya systemet. Naturfilosofien hade anmält sin egen
bankrutt.
Mot denna mångfald af system, som alla uppträdde med anspråk att lära
sanningen, måste tvifvel uppstå, huruvida verkligen en naturkunskap vore möjlig. Redan
Herakleitos och Empedokles hade betonat sinnesförnimmelsernas otillförlitlighet utan
att dock något närmare syssla med detta problem. Detta gjorde först Protagoras
från Abdera (omkr. 480-410) i sin skrift »Om sanningen», genom hvilken han blifvit
kunskapsteoriens grundläggare. Som inledning ställde han sin berömda sals:
»Människan är tingens mått, för de varande, att de äro, för de icke varande, att de icke
äro». Detta vill säga, att all kunskap är relativ, betingad genom det erfarande
subjektet. Möjliga äro alltså många uppfattningar af tingen, hvilka alla kunna
subjektivt vara lika berättigade. Men däraf följer naturligtvis ingalunda, att Protagoras
nu skulle hafva förnekat möjligheten af objektiv kunskap. Hela hans verksamhet
som forskare och lärare vittnar om motsatsen. Andra däremot hafva gått till
fullkomlig skepsis. Så sökte Empedokles’ lärjunge Gorgias från Leontinoi (omkr. 470
-370) bevisa, att det öfver hufvud taget icke funnes något varande, men gåfves
också ett varande, så vore detta för oss icke vetbart, och vore det vetbart, så vore
det dock icke möjligt att meddela.
Dessa kunskapsteoretiska tvifvel hafva haft den följden, att forskningen mer och
mer vände sig från naturvetenskapen. Den fann en rik ersättning i sysslandet’med
det mänskliga själslifvets företeelser, på hvilkas område ännu så godt som allt
återstod att göra. Visserligen hade det utsäde, som Hekataios en gång gjort, börjat att
spira upp. Historieskrifningen hade vunnit ifriga målsmän, och perserkrigens
världs-skakande händelser gåfvo anledning att från de mytiska tiderna vända
uppmärksamheten till de nyligen förflutna tidernas händelser. »På det att hellenernas och bar-
Vårldshistorial. 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
