Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Upplysningstiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
242 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
barernas stora och beundransvärda bedrifter icke måtte hemfalla åt glömskan»,
författade Herodotos från Halikarnassos under Perikles’ tid det verk, som har gjort
hans namn odödligt, den första i stort anlagda historiska framställning, som blifvit
skrifven. Striden mellan greker och perser uppfattas såsom en episod i den stora
striden mellan Europa och Asien, hvilken började genom los bortröfvande genom
feniciska sjömän. Dock lemnar Herodotos de mytiska tiderna å sido och börjar
med de ioniska städernas hemfallande under de lydiska konungarne. Därpå skildrar
han perserrikets uppkomst och tillväxt och öfvergår därefter till sin egentliga
uppgift, berättelsen om grekernas strider mot Dareios och Xerxes. loniens befrielse
genom slaget vid Mykale utgör slutstycket. Framställningen får lif och färg genom
inströendet af ett rikhaltigt geografiskt och etnografiskt material, som författaren till
stor del själf samlat under vidsträckta resor. Vid ordnandet af sin framställning
tog han till förebild det homeriska epos, liksom också hans världsåskådning i grund
och botten ännu är den gamla homeriska. Äfven Herodotos ser öfverallt gudomens
hand, som leder allt efter gudomlig vilja, men han delar naturligtvis icke längre
den naiva tro, som Homeros hyser, utan står såsom en äkta son af sin tid på
Hekataios’ rationalistiska ståndpunkt, för hvilken det icke gifves något under. Om en
verklig insikt i händelsernas orsakssammanhang kan alltså ej blifva tal hos honom,
detta desto mindre, som hos honom fullkomligt saknades insikt i politiska och
militära ämnen. Han inskränker sig i det väsentliga till att återgifva sina sagesmans
berättelser, och hans sympatier för Athen och hans hänförelse för demokratien
framträda öfverallt. Men han har sammanväft sina berättelser till en liffull bild, som
redan hänförde samtiden till beundran och än i dag med förunderlig makt lockar
oss inom sin trollkrets. Han har grundlagt historieskrifningen såsom konstform och
har i detta afseende förblifvit en blott sällan uppnådd förebild.
Men forskningen hade redan börjat att skaka den grund, på hvilken Herodotos
världsåskådning hvilade. En så revolutionär tid, som drog allt bestående inför
kritikens domstol, måste också komma därhän att pröfva den religiösa tron i
afseende på hållfastheten. Filosofien hade redan gjort rent hus med de antropomorfistiska
föreställningarne, sedan Xenophanes en gång börjat att bekämpa dem. Hos
Anaxagoras hade gudsbegreppet förflyktigats till världssjäl, som visserligen uppgjort
själfva världsplanen, men dock icke ingriper i tingens förlopp. Protagoras från
Abdera, densamme, som först hade gifvit kunskapsproblemet en skarp formulering,
gick ännu ett steg längre. »Om gudarne vet jag ingenting att säga, hvarken
att de finnas eller att de icke finnas eller af hvilken art de äro, ty mycket hindrar
vår insikt i detta, dels ämnets dunkelhet, dels det mänskliga lifvets korthet.» Alltså:
det gifves intet bindande bevis för gudars tillvaro, men visserligen också intet
afgörande motbevis. Den, som tänkte så, hade gjort upp sin räkning med religionen,
ty huru skulle man kunna tillbedja väsen, som tilläfventyrs icke finnas till? De
fulla konsekvenserna af detta drog vid början af det peloponnesiska krigets tid
Dia-göras från Melos. Han var den förste, som hade mod att öppet förneka gudarnes
tillvaro. Sedan den tiden blef alltjämt denna fråga ett föremål för liflig diskussion
bland de bildade, liksom den ock vid många tillfällen diskuterats på scenen af
Euripides. För forskningen uppstod nu problemet att förklara religionens uppkomst.
Medan Prodikos från Keos härledde gudatron från naturkulten, något, som låg nära
till hands vid betraktandet af den grekiska mytologiens genomskinlighet, förklarade
athenaren Kritias, Platons morbroder, religionen såsom en uppfinning af kloka män
med ändamål att genom fruktan för gudarne tvinga människorna till sedligt handlande.
Den gamla tron, som återförde sedelagen till gudomliga bud, hade därmed
om-vändts till sin motsats. Vägen var nu öppen till en kritik af de gällande
sedlighetsbegreppen. Att lag och gammal häfd ej kunde gifva någon måttstock för våra
handlingars sedliga värde, det visade redan en blick på de från hvarandra så vidt
afvikande sederna hos de olika folken. Så kom man därhän att i motsats till
mänsklig positiv rätt sätta en naturrätt, som ensam kunde göra anspråk på absolut
giltighet. Nu var blott frågan, hvad man skulle sammanfatta under och i begreppet
naturrätt. Att i naturen blott den starkares rätt gäller, är klart, och det har också
redan då ej saknats de, som velat fatta begreppet naturrätt i denna betydelse och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
