Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Peloponnesiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
256 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
kustort på Peloponnesos. Härtill valde han bukten vid Pylos (Navarino) i Messenien.
Kusten var obebodd och skogbevuxen. Sålunda kunde han utan hinder från
fiendens sida här anlägga en befästning, så godt som möjligt var på några få dagar.
Själf kvarstannade han med 5 skepp och 40 messeniska hopliter såsom besättning,
medan den öfriga flottan fortsatte färden till Sicilien. Den så vunna ställningen
skulle erbjuda heiloterna en tillflyktsort, och man hoppades, att under tidernas lopp
därifrån kunna bringa Messenien till resning.
Vid underrättelsen om dessa företag återkallade spartanerna genast sin här från
Ättika, liksom också flottan, som hade gått till sjöss mot Kerkyra. Det af
Demosthenes upprättade fästningsverket inneslöts från alla sidor, och för att hindra hvarje
försök till undsättning landsattes 400 spartanska hopliter på ön Sphakteria, som
ligger framför Pylosbukten mot öppna hafvet. Men angreppen mot det af
Demosthenes anlagda kastellet blefvo utan framgång, och efter få dagar återvände den
athenska flottan och tilltvang sig tillträde till hamnen. Den peloponnesiska flottan
blef slagen och besättningen på Sphakteria därigenom afskuren från fastlandet. Nu
började spartanerna underhandla; en beskickning affärdades till Athen med förslag
om fred, och ett stillestånd afslöts, som medgaf provianteringen af besättningen på
Sphakteria. Såsom pant utlemnades den vid Pylos liggande peloponnesiska flottan
åt athenarne.
Men i Athen kom genom denna framgång krigspartiet i majoritet, och man
uppställde på Kleons föranstaltande så måttlösa kraf, att hvarje öfverenskommelse
omöjliggjordes. Blockaden af Sphakteria måste alltså fortgå, men den förde icke till
något resultat, eftersom spartanerna funno utvägar att trots de athenska vaktskeppen
tillföra besättningen förnödenheter. Kleon fordrade nu en landstigning på
Sphakteria, men Nikias, som var ordförande i fältherrekollegiet, var så fullkomligt
öfvertygad om spartanernas oöfvervinnelighet i öppen strid, att han afvisade Kleons
förslag såsom en dumdristig tanke. Kleon finge, yttrade han, själf taga sakens ledning
om hand, om han hölle saken för möjlig att utföra. Den gode garfvaremästaren
hade aldrig fört en trupp, men det var nu icke längre möjligt att komma ifrån saken,
ty den allmänna opinionen kräfde, att han skulle låta gärning följa på orden. Han
antog alltså, om också med motsträfvighet, valet till fältherre och gick strax till
sjöss med förstärkningar till Pylos. Militära ledningen öfverlemnade han emellertid
förståndigt nog åt Demosthenes. Med den stora numerära öfverlägsenhet, öfver
hvilken man förfogade, var framgången på förhand säker. Det kom öfver hufvud
taget icke alls till strid med blanka vapen, utan de athenska lätta truppernas anfall
var tillräckligt för att drifva de spartanska hopliterna tillbaka inom deras
förskan-sade ställning, där de efter ett kort motstånd tvungos att gifva sig. De utgjorde
ännu inemot 300 man, som Kleon förde såsom fångar till Athen.
Huru obetydlig denna seger än var i och för sig, så stor var å andra sidan dess
moraliska verkan. Föreställningen, att spartanska trupper under inga
omständigheter skulle sträcka vapen, var härmed omintetgjord och Spartas anseende hade
därmed fått en svår stöt. Och dessutom var besittningen af fångarne, som delvis
tillhörde de förnämsta familjerna i Sparta, en värdefull pant för fredsslutet. Kleon blef
därigenom i ett slag den inflytelserikaste mannen i staten, och det kom nu ett drag
af kraftfullhet i krigföringen. Medel för ändamålet skaffade Kleon genom en
förhöjning af skatterna till mer än dubbla förutvarande beloppet, en åtgärd, som nu efter
segern vid Sphakteria kunde vidtagas utan motstånd. Till och med Nikias ryckte
upp sig ur sin vanliga overksamhet. En landstigning, som han redan under hösten
425 företog vid Korintiska näset, blef visserligen utan följd, men i stället lyckades
honom året därpå (våren 424) eröfringen af den viktiga ön Kythera vid lakoniska
kusten. Därefter gjordes ett angrepp på Megara under befäl af de i ämbetet
nyin-trädande strategerna Hippokrates och Demosthenes. Det egentliga målet med detta
angrepp uppnåddes ej, men Megaras hamnstad Nisaia kom i athenarnes händer.
Emellertid beslöto sig äfven motståndarne för kraftigare åtgärder. Själfva infallen
i Ättika hade visat sig gagnlösa, och på hafvet var det ännu mindre hopp än förut
att uträtta något emot Athen, sedan denna makt vid Pylos fått den peloponnesiska
flottan i sitt våld. Men det fanns en punkt, där Athen var sårbart till lands, näm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
