Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Demokratiens pånyttfödelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
288 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
förslag byggdes en flotta af 100 trierer, med hvilken han själf seglade till
Hellesponten (364). Där trädde Byzantion genast på hans sida, utan att athenarne hade
mod att söka hindra det. Han nöjde sig emellertid med denna framgång och
återvände till Boiotien. De förhoppningar, som han gjort sig med afseende på
flottbyggandet, skulle icke gå i uppfyllelse, alldenstund Boiotien ej var i stånd att i
längden bära den därmed förbundna finansiella bördan. Tyrannen i Pherai hade
under tiden börjat på nytt gripa omkring sig i Thessalien, och i följd däraf måste
Pelopidas än en gång gå dit (364). På höjderna vid Kynoskephalai, där två hundra
år senare den makedöniska falangen skulle besegras af de romerska legionerna, kom
det till strid, i hvilken tyrannens värfvade soldater blefvo slagna, men Pelopidas
själf fick med lifvet betala sin seger. Först följande år kunde Alexandros bringas
till underkastelse. Han fick därvid behålla väldet öfver Pherai och det närliggande
Magnesien.
Snart gjorde de peloponnesiska oroligheterna en ny thebansk intervention
nödvändig. Det hade nämligen kommit till strid mellan Arkadien och Elis angående
besittningen af de triphyliska städerna. Elis var sina motståndare på långt när icke
vuxet, trots det understöd, som det erhöll från Achaia och Sparta. Pisatis med den
heliga orten Olympia eröfrades af arkadierna, och när festspelens tid var inne 364,
öfvertögo dessa ledningen af spelen, hvilken sedan urminnes tider hade tillkommit
eleerna. Arkadierna kunde nu icke motstå frestelsen att ur tempelskatterna hemta
medel att gifva sold åt hären. En sådan synd mot det heligaste måste framkalla en
häftig opposition i ett land med gammaldags tro, och följden blef, att Mantineia
och en rad af andra städer utträdde ur förbundet och åter anslöto sig till Sparta.
Epameinondas var icke sinnad att tåla detta affall. Han gick därför än en gång
öfver Isthmos för att för all framtid befästa det thebanska öfvervälde! på
Peloponnesos. Emellertid misslyckades en öfverrumpling af Sparta, och på återvägen till
Arkadien fann han emot sig vid Mantineia en stor koalitionshär, till hvilken utom
Sparta och dess förbundne äfven athenarne anslutit hela sitt uppbådade manskap.
Det torde hafva varit 20,000 man, mot hvilka Epameinondas kunde uppställa ett
fullt ut lika stort antal. Han dröjde alltså icke att antaga striden, som fienderna
erbjödo honom, och redan började segern luta åt hans sida, då han nedsjönk
dödligt sårad. Därefter blef det boiotiska anfallet icke fullfölj dt med tillräcklig kraft,
fienden bibehöll sig i sina ställningar (362).
För Thebe var denna motgång liktydande med ett nederlag. Nu kunde det, efter
den bäste fältherrens död, ej tänka på att vidare fullfölja dennes aggressiva politik.
Då dessutom motståndarne tröttnat på kriget, kom man snart till enighet på
grundvalen af det närvarande besittningsförhållandet. Endast Sparta biträdde ej freden,
då det icke kunde erkänna Messenes själfständighet. Gränskriget fortgick därför
på Peloponnesos, men det fördes på ingendera sidan med eftertryck och blef därför
också utan egentligt resultat.
Så kunde den gamle konung Agesilaos än en gång draga öfver till kriget mot
perserna. Nästan alla satraper i de västliga delarne af riket hade rest sig mot
konungen, och till denna resning hade Egypten anslutit sig. Äfven Sparta deltog i
koalitionen, och Agesilaos gick i spetsen för 1,000 man till Egypten, där han erhöll
befälet öfver de grekiska värfvade, medan athenaren Chabrias hade kommandot
på flottan. Man drog till Syrien, men måste strax återvända, emedan ett uppror
utbrutit i Egypten. Agesilaos återställde visserligen inom kort tid därstädes
ordningen, men på ett förnyadt angrepp mot Persien var nu för det närmaste icke att
tänka, och Agesilaos beslöt under dessa omständigheter att återvända hem. Han
skulle emellertid icke få återse hemmet. Under färden insjuknade han och dog vid
Menelaos’ hamn på libyska kusten (360).
Athen hade emellertid utan framgång fortsatt kriget mot Amphipolis.
Däremot lyckades det att förmå Euboia, som efter slaget vid Leuktra aflallit till Thebe,
att ånyo ingå i sjöförbundet (357); äfven den thrakiska Chersonesos underkufvades
på nytt vid denna tid och försågs med athenska kolonister. Nu tycktes också
er-öfrandet af Amphipolis vara nära förestående. Konung Perdikkas af Makedonien
hade fallit i en stor strid mot illyrerna; tronarfvingen Amyntas var ännu en liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
