Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Det andliga lifvet efter det peloponnesiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
294 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
fattades; och det ena systemet efter det andra blef nedgjordt af kritiken, till dess
man ändtligen kom därhän, att man öfver hufvud taget betviflade, att en sann
kunskap om naturen vore möjlig. Vetenskapen var på god väg att förstöra sig själf.
Detta är den stämning, åt hvilken den åldrige Euripides gifvit uttryck i
»Bakchan-terna», ett af de sista af de stycken, som han författat. Han bryter här med den
världsåskådning, bland hvars förkämpar han stått i främsta ledet hela sitt lif igenom,
och predikar återgång till fädernas fromma tro. Detta var nu i och för sig lika
omöjligt, som en återgång till riddartidens författning, såsom den politiske reaktionen
önskade. Sofistiken hade utfört ett alltför grundligt arbete. Huru det stod till med
fromheten och tron inom de bildade kretsarne, visade sådana företeelser som brotten
mot Hermesbilderna och mot mysterierna. Att äfven massorna i det stora hela
delade sådana tänkesätt, finna vi af tempelskatternas sekularisering, som vid denna
tid genomfördes på flere håll inom den grekiska världen. Ett århundrade tidigare
hade något sådant varit en omöjlighet. Men trots allt fortlefde det religiösa behofvet,
och ju mindre tillfredsställelse det fann i statsreligionen, desto mer upptogos andra
kultformer. Den grekiska världen uppfylldes af orphiska tiggarpräster ooh spåmän,
som lofvade evig salighet åt enbvar, som trodde, men hotade med evig fördömelse
dem, som fortfarande vägrade att tro. Eleusis hade nu sin glansperiod. Till de
mysterier, som firades där, sammanströmmade troende från hela Hellas. Ett ingalunda
mindre förtroende åtnjöto mysterierna på klippön Samothrake, hvilka firades till
Kabirernas (»de stora gudarnes») ära. Äfven dyrkan af främmande gudar fann mer
och mer insteg i Grekland. Sådana främmande gudar voro den egyptiske Ammon,
den phrygiska gudamodern Kybele, den likaledes phrygiske Zabazios, de thrakiska
gudinnorna Kotyto och Bendis och den Cypriske Adonis. Oupphörligt drogo proces-
sioner till dessa gudars ära genom Athens gator under öronbedöfvande
larm. Vid
Adonisfesten genljödo gatorna af kvinnornas klagan öfver den gud, som i blomman
af sin ungdom var hemfallen åt döden. Stor anslutning fingo äfven de nattliga
festligheter, som firades i sammanhang med de phrygiska och thrakiska kulterna,
icke minst af kvinnorna. Den fräckaste osedlighet bedrefs under religionens
täckmantel. En och annan gång inskredo väl myndigheterna, men man kunde icke
gärna inskränka den fria religionsutöfningen för de talrika i Athen bosatta
främlingarne, och äfven bland borgarne hade de främmande religionsbruken fått rotfasta
sig alltför mycket, för att en återgång till det gamla skulle hafva varit möjlig.
Slutligen kom man därhän, att man upptog mycket af det nya i statsreligionen,
hvarigenom åtminstone någon kontroll blef möjlig.
. De bildade vände sig naturligtvis med afsky från allt detta. Äfven om många af
dem voro i religiöst afseende indifferenta, kände dock många andra åtminstone
behofvet af en världsåskådning, som kunde försona vetandet och tron. I denna
riktning verkade sedan början af det peloponnesiska kriget athenaren Sokrates (omkr.
470:-399). Han var en djupt religiös natur. Redan som gosse trodde han sig hafva
ingifvelser, och den gudomliga rösten (daimoniori) följde honom hela lifvet igenom.
När anden kom öfver honom, kunde han stå timtals alldeles orörlig i inre hänryckning,
fullkomligt borttagen ur sinnevärlden. Följande denna inre röst, uppgaf han det
stenhuggarhandtverk, som han lärt af sin fader, för att odeladt egna sig åt sina
medmänniskors undervisning och sedliga förbättring Han fullföljde sin uppgift
visserligen icke som professor eller, såsom man då sade, sofist, ty därtill skulle å ena sidan
hans torftiga bildning ej varit tillräcklig, och å andra sidan hade det icke motsvarat
hans naturliga böjelse. Fastmer var han hela långa dagen tillfinnandes på torget
eller på gatan, hvarest han med hvem som ville - sysslolösa människor fanns det
godt om i Athen - eller som icke ville, anknöt samtal om hvad som föll honom
in, allteftersom omständigheterna fogade det. Tack vare stor dialektisk begåfning och
ständig öfning var det för honom en lätt sak att i sina snaror fånga enhvar, som
inlät sig med honörn i ett meningsutbyte, Till och med yrkessofister hade icke lätt
att komma till rätta med honom. På detta sätt blef han snart en af hela staden
känd personlighet. Det kunde naturligtvis ej undgås, att många ynglingar skockade
sig kring honom, delvis ynglingar ur de bästa kretsar. Själf blef han en eftersökt
sällskapsmänniska, som öfverallt hade tillträde i bildade hus. Betalning för sin under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
