Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Ekonomiska och sociala förhållanden i 4:de århundradet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
metallrustningen ett linnepansar och en lätt lädersköld och försåg dem i stället med
en längre lans och, för strid på afstånd, med kastspjut. Dessa »peltaster», såsom
de kallades efter skölden (peltej de buro, hade han att tacka för segern vid Korint
öfver spartanerna, hvilken seger grundlade hans fältherrerykte. Den nya
beväpning-en blef snart vanlig för de värfvade trupperna, men i borgarhärar kunde den icke
komma ifråga, eftersom manskapet en gång var utbildadt efter det gamla
exercisreglementet och för det mesta saknade nödig öfning och disciplin. Däremot lät den
makedoniske konungen Filip utrusta den bästa delen af sina trupper, de s. k.
hyp-aspisterna, på samma sätt som Iphikrates’ peltaster, medan massan af
limeinfanteriet, den s. k. falangen, visserligen erhöll en lättare beväpning, men på samma
gång lansar af så oerhörd längd (sariser), att de sex första ledens lansspetsar sträckte
sig ut framför fronten. Fördelen med den lätta beväpningen uppoffrades visserligen
härigenom, men till gengäld fanns ingenting, som kunde motstå stöten af en sådan
massa, om den framgick i sluten ordning.
Mekanikens framsteg framkallade vidare en revolution inom fästningskriget. Man
började nu bygga murbräckor (»vädurar») för att göra bresch i murarne. Rörliga
stormtorn på hjul skötos fram mot den angripna fronten, för att man från dem
skulle med kraft kunna beskjuta fienden. Äfven skjut- och kastmaskiner
tillverkades för ändamålet, med hvilka på rätt betydande afstånd framslungades långa
pilar, sten- eller blykulor, drifkraften erhölls genom spänningen hos elastiska af
hår flätade eller snodda tåg. Genom användandet af dylika belägringsmaskiner
hafva karthagerna intagit Selinus 408 och Messene 396, och 397 togs Motye
på samma sätt af Dionysios. Däremot inskränkte man sig i den grekiska Östern
länge till att blott innesluta städer och fasta platser, och först på Filips tid blef
äfven här vanligt att vid sådana angrepp lita till ingeniörerna. Fästningar förlorade
därigenom en del af sin förra betydelse och fältherrens konst kunde numera sätta
sig sådana mål, att det förut ej varit ens tänkbart att söka förverkliga dem. Asiens
eröfring genom Alexander möjliggjordes endast genom dessa framsteg inom
krigsväsendet.
I följd af detta började denna tid statsmannens och fältherrens vädjobana att
skiljas åt. Naturligtvis kunde en segerrik general äfven nu komma till ett ledande
inflytande i politiken, såsom Epameinondas i Thebe eller, om också icke i samma
omfattning, Timotheos i Athen, men en lekman på det militära området kunde icke
längre tänka på att öfvertaga befälet öfver en här. Det förde sedan mångfaldiga
gånger till konflikter mellan civil- och militärförvaltning, hvilka blott alltför ofta
blefvo ödesdigra för krigföringen. I detta afseende hade monarkien en gifven
öfverhand öfver republiken. Filip hade särskildt den omständigheten att tacka för sina
segrar, att han var sin egen fältherre och förste minister.
I allmänhet vann tanken på monarkisk styrelse vid denna tid allt större
utbredning i den allmänna meningen. Demokrati och oligarki hade urartat till
klassherravälde, och det var svårt att afgöra, hvilketdera man borde anse som det större onda.
Krig och revolution voro permanenta i hela den grekiska världen. De republikanska
stormakterna, Sparta, Athen och Thebe, hade allesamman visat sig inkompetenta att
göra ett slut på dessa missförhållanden. Endast monarkien kunde möjligen bringa
räddning. Åt denna stämning gaf Xenophon uttryck, när han i en historisk roman,
hvars hjälte är Kyros den äldre, ställde inför nationens ögon mönsterbilden af en
konung och fältherre, och den stora, genomgripande verkan, som denna skrift hade,
trots sin afskräckande tråkighet, visar bättre än allt annat, att sådana idéer
påverkade vida kretsar. I samma anda verkade en annan af nationens inflytelserikaste
män, Isokrates. Han hade en gång sett räddningen för Hellas i Kimons gamla ideal,
en fast och enig samverkan mellan Athen och Sparta, men måst öfvertyga sig om,
att detta ideal ej vore möjligt att förverkliga. Då satte äfven han sin. förhoppning
till monarkien, först till lason af Pherai, sedan till Dionysios af Syrakusa, till dess
han slutligen i Filip af Makedonien fann mannen, som hade både makten och viljan
att rycka upp Hellas ur småstadseländets dy och leda det enade Hellas’ krafter mot
öster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
