Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Den grekiska enheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
316 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
slöts ett förbund. På Euboia hade Chalkis redan förut trädt i förbund med Athen;
nu blefvo äfven Oreos och Eretria med vapenmakt tvungna att sluta sig till Athen
och dess sak, och därmed var Filips inflytande fullständigt utesiängdt från denna ö.
Från den nyvunna ställningen gjordes angrepp på det af Filip beroende Magnesien,
och den makedoniska besättningen på den lilla ön Halonnesos öfverfölls och
tillfångatogs. Detta allt skedde, utan att formlig krigsförklaring utfärdats.
Filip lät icke härigenom bringa sig ur jämvikt och genomförde först helt lugnt
underkufvandet af Thrakien. Därpå vände han sig mot Byzantion och det därmed
förbundna Perinthos (340). Han hade under de sista åren börjat skaffa sig en flotta,
som han nu lät inlöpa i Propontis för att afskära fiendens förbindelser till sjöss.
Emellertid blef Filips angrepp på Perinthos, som företogs med alla
ingeniörsveten-skapens hjälpmedel, utan framgång, och när konungen sedan ryckte mot Byzantion,
trädde Athen fram ur sin tillbakadragenhet och förklarade, att Filip brutit freden.
Vattenvägen till Pontos måste till hvarje pris hållas öppen, och därför lät man
genast 40 skepp under Chares’ befäl afgå till Byzantion och strax därefter en andra
eskader under Phokions befäl. Alltså såg sig Filip tvungen att afbryta stadens
belägring och fick vara glad, att det lyckades honom alt i rätt tid bringa sin flotta
i säkerhet till Makedonien.
Allt berodde nu på Boiotiens hållning. Blott om detta beviljade fritt genomtåg
kunde konungen inrycka i Ättika; i annat fall blef Athen för honom, osårbart.
Den goda sämja, som rådt mellan Filip och Thebe under det phokiska kriget, hade
efterträdts af en viss kallsinnighet efter segern. Den ledande ställning, som konungen
tagit sig i amphiktionien, fördrog man i Thebe ogärna. Filip försökte därför
framkalla en brytning mellan Athen och Thebe. För delta ändamål föranledde han
lokrerna från Amphissa att vid amphiktionernas möte hösten 340 anklaga
athenarne därför, att Athen under det heliga kriget, när Delphi befann sig i de
tempel-röfvande phokernas våld, låtit förnya en gammal tempelskänk, som hade helgats till
åminnelse af segern vid Plataiai öfver »meder och thebaner». Om Athen förklarades
skyldigt och icke underkastade sig utslaget, såsom man nog kunde förutse, var en
passande förevändning funnen att förklara ett amphiktioniskt krig mot Athen, i
hvilket Thebe sannolikt icke hade kunnat underlåta att deltaga.
Emellertid förstod den athenske gesanten i Delphi, Aischines, att omintetgöra
planen. Han vände spetsen mot amphisserna genom att beskylla dem att hafva
tillegnat sig delphiskt tempelområde. Saken var så allmänt bekant, att
amphik-tionerna genast beslöto exekution mot Amphissa, hvarigenom naturligtvis
anklagelsen mot Athen utan vidare bortföll. Alltså uppbådades en amphiktionisk här,
men Thebe, som genom band af gammal vänskap var knutet vid staden, höll sig
undan, och Demosthenes’ inflytande hade också gjort sig gällande, så att icke heller
Athen deltog i tåget. Det var således endast thessaliskt manskap, som ryckte i fält
mot Amphissa, och då man icke förmådde uträtta något, uppdrogs på
amphiktion-mötet följande vår exkutionen åt konung Filip (339). Athen och Thebe höllo sig
äfven denna gång borta. Thebe gick till och med så långt, att det fördref den
besättning, som Filip hade förlagt i Nikaia vid Thermopylerna, och besatte platsen
med egna trupper.
Ögonblickligen kunde konungen icke ställa sig det gifna uppdraget till
efterrättelse, enär han till säkerställandet af sina thrakiska eröfringar hade företagit ett tåg
öfver Balkan till nedre Donau. Men mot slutet af sommaren satte han sig i rörelse
mot söder, tågade genom Thermopylerna och intog ställning vid Elateia i Phokis,
några timmars väg från den boiotiska gränsen (september 339). Han hoppades
genom denna demonstration bringa Boiotien att ansluta sig till honom eller
åtminstone få fritt genomtåg till Ättika. , Framför allt ställde han till Thebe en uppfordran
att utrymma det mot lag och rätt besatta Nikaia.
I Thebe insåg man emellertid alltför väl, att Athens besegrande skulle och måste
göra Filip till hela Greklands herre; Thebe skulle därmed i förhållande till honom
vara degraderadt till en beroende allierads ställning. Därför dröjde man icke ett
enda ögonblick att tillbakavisa konungens förslag och att, eftersom neutraliteten ej
längre kunde upprätthållas, träda i förbund med Athen. De med Athen förbundna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
