Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Alexander den Stores efterträdare och Alexanderrikets förfall 323-301 f. Kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
346 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
tros i smickrande form blifvit bortkallad; härens mest ansedde och mest omtyckte
general, Krateros, skulle föra veteranerna till Makedonien och i Europa intaga Antipatros’
plats. Efter Krateros’ ankomst skulle Antipatros föra nytt manskap till Asien. Men
vid Alexanders död hade Krateros icke hunnit längre än till Kilikien, och Antipatros
befann sig alltså ännu i Europa, och snart nog tog grekernas resning i det lamiska
kriget Antipatros här i anspråk.
Eumenes’ kompromiss upphöjde till innehafvare af främsta platsen Krateros och
Perdikkas, hvilken senare efter Alexanders gunstlings, Hephaistions, död förvaltade
chiliarchämbetet (vi kunna jämföra det med en storvisirs) utan att formligen hafva
blifvit därtill utnämnd. Till honom lärer den döende Alexander hafva öfverlemnat sin
signetring. Öfver förhållandet mellan Krateros och Perdikkas äro källuppgifterna
skiftande. Enligt somliga skulle Krateros hafva blifvit upphöjd till beskyddare af
och representant (prostates) för Arridaios’ konungadöme, respektive för konungadömet
öfver hufvud, och Perdikkas till chiliarch eller storvisir, detta vill säga, att Krateros
blifvit riksföreståndare och Perdikkas hans storvisir; enligt andra källor skulle
vårdnaden om konungariket hafva öfverlemnats åt Perdikkas och han själf genast hafva
öfvertagit ärendenas ledning och fördelat satrapierna. Äfven i det fallet att Krateros
var riksföreståndare och Perdikkas hans visir, så blef äfven då den senares makt
ökad därigenom, att Krateros gick till Europa, men Perdikkas kvarblef i Asien:
konungarne förblefvo i hans händer. Vid den nya fördelningen af satrapierna lemnade
han i Asien allt vid det gamla; Ptolemaios erhöll Egypten, Laomedon Syrien,
Antigonos Storphrygien, Leonnatos Phrygien vid Hellesponten, Lysimachos Thrakien och
Eumenes Kappadokien, hvilket han visserligen först själf skulle eröfra åt sig. I
betraktande af den centrala ställning, som de innehade, fingo Krateros och Perdikkas
inga satrapier. Seleukos uppträder ännu icke bland satraperna år 323, men han
erhöll det året kommandot öfver adelsrytteriet. Hans stjärna gick upp vid den nya
satrapifördelningen 321, då han erhöll Babylon, utgångspunkten för hans framtida
storkonungadöme öfver Asien.
I Grekland, först och främst i Athen, gaf Alexanders död anledning till utbrott
af motvilja till Makedonien. Detta utbrott träffade också Aristoteles. År 342 hade
konung Filip låtit kalla honom till Pella såsom uppfostrare åt den unge Alexander,
men till något innerligt förhållande hade det icke kommit mellan lärare och lärjunge:
deras naturer gingo alltför mycket isär. Betecknande för detta förhållande är, att
Aristoteles efter Alexanders tronbestigning lemnade Makedonien och begaf sig till Athen.
Kallisthenes, Aristoteles’ systerson, hade i Alexanders omgifning träffats af sitt öde. Mot
Alexanders orientaliserande tendenser framträdde i Aristoteles’ person det helleniska
väsendets kritik, Aristoteles var i sitt hjärta vän icke till Makedonien utan till
Athen. Men för genomsnittsathenaren torde ingenting af allt detta hafva varit bekant,
ty hans omdöme bestämdes genom de yttre förhållandena, och för honom var
Aristoteles den gamle makedoniske excellensen, som lefde i Athen och var personlig vän
med Antipatros. Därför riktade sig den antimakedoniska strömningen emot honom
personligen, och än en gång måste religionen tagas i tjenst af politiken. Man
anklagade Aristoteles för gudlöshet, och han lemnade Athen för att icke bereda athenarne
tillfälle att än en gång försynda sig emot filosofien. Han begaf sig till Chalkis på
Euboia och dog där följande året (322) i en ålder af 62 år.
I Athen hade man under tiden öfvergått till öppen kamp. Man hade penningar
och kunde med dem på den stora värfningsplatsen vid Tainaron erhålla legosoldater.
Sådana stodo nämligen till buds i massor sedan Alexander afskedat legotrupper. Man
vann bundsförvanter bland de grekiska staterna, aitoler, lokrer och phoker. Till sist
anslöto sig äfven thessalerna till upproret. Athenarne återkallade nu den förvisade
Demosthenes, och denne gamle motståndare till Filip och till Makedonien drog än
en gång in i Athen. Emellertid hade Antipatros ryckt ut mot koalitionen, men
blifvit slagen i Thessalien. Här inneslöt han sig i staden Lamia och blef där belägrad.
Leonnatos kom honom till hjälp från Storphrygien, och om också han föll i striden,
så kunde dock hans trupper förena sig med Antipatros’: från Kilikien kom äfven
Krateros. I slaget vid Krannon var fördelen på Antipatros’ sida. Thessalerna och
athenarne inledde nu underhandligar, men Antipatros var ej benägen för en allmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
