Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. De hellenistiska monarkiernas konsolidering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3. De hellenistiska monarkiernas konsolidering.
Vår uppfattning af historien låter sig i många afseenden bestämmas genom
händelsernas utgång. Så kommer i framställningen af medeltiden det byzantinska rikets
världsställning med dess makt och glans, med dess oafbrutna tradition från det antika
kejsardömet och dess anspråk på prerogativ framför Västerlandets kejsardöme under
de århundraden, som föregå korstågen, ofta icke till full giltighet. På samma sätt
träder oftast i den vedertagna framställningen hellenismens historia alltför mycket
i bakgrunden gentemot den gammalromerska: uppmärksamheten fäster sig närmast
vid segraren, som till sist underkufvade de hellenistiska staterna samt och synnerligen
och som under sitt herravälde enade Österland och Västerland till ett stort
Medel-hafsrike. Men fråga vi, hvar samtiden såg världshistoriens skådeplats, så måste vi
säga: för århundradet efter Alexander låg den i öster, j Det hellenistiska statssystemet,
sådant det efter slaget vid Ipsos gestaltat sig, har ända in till Hannibals tid gått
och gällt såsom världshistoriens bärare och för sig själft betydt en värld för sig,
äfven såtillvida som detta helas öde i helienismens första århundrade icke bestämts
utifrån, utan endast af de hellenistiska staternas inbördes förhållanden till hvarandra.
Vid sidan af dessa stater stod Västerlandet för sig med Karthago och Siciliens och
Storgreklands greker, med Italiens folk, stammar och stater, med kelter, etrusker,
latiner och samniter. Nästan obemärkt af hellenismens värld har här en stads och
en stats herravälde småningom uppstått och fullkomnats, till dess den nya stormakten
Rom började täfla med det gamla Karthago. Denna täflan mellan de två stormakterna fann
sin afslutning i Hannibalskriget, och nu fick äfven hellenismens värld se hvad som
hade försiggått här och som snart hotade äfven där. Makedoniens deltagande i
Hannibalskriget låter Österns och Västerns statssystem gripa in i hvarandra. Först efter
Hannibalskriget gifves det en allmän världshistoria för forntiden. Denna gräns har
det romerska världsväldets historieskrifvare, Polybios från Megalepolis, som själf
uppväxt i hellenistisk politiks traditioner, med historiens skarpblick insett, och han har
uttalat det redan före år 150 f. Kr. Hans stora historiska verk, en verklig världshistoria,
ingen uppradning utan en sammanknytning af alla trådar, börjar därför vid denna
punkt med den utförliga berättelsen.. Från ungefär år 220 f. Kr. genomtränga
hellenistisk och romersk historia hvarandra, och Rom blir en faktor, med hvilken de
hellenistiska staterna måste räkna. Strax efter sin seger öfver Hannibal och Karthago
ingrep Rom i Makedonien, och redan efter en mansålder gick Antigonidernas rike under.
Vid Ipsos hade det fallit såsom Alexanders rike, såsom territorialstat föll det år 168
f. Kr. i slaget vid Pydna. Det fältslaget strök Makedonien ur historien för alltid.
Arfvet efter Antigonos i Asien tillträddes af Lysimachos och Seleukos, hvilka båda
hade att kämpa vid sina rikens gränser, Lysimachos med geterna norr om Donau,
ett folk, som man aldrig hade bort bringa i sammanhang med de germanska
goterna. Lysimachos trängde öfver Donau djupt in i geternas land, men blef år
292 f. Kr. tillfångatagen af geterna och frigifven endast mot uppgifvandet af vänstra
Donaustranden. Däremot had« Seleukos att strida i öster mot konung
Tjandra-gupta, som hade förenat hela norra Indien till ett stort rike. Seleukos afträdde till
denne ett område vid Indos och erhöll därför af honom de 500 krigselefanter, som
inom kort skulle förhjälpa honom till segern vid Ipsos. Genom den diplomatiska
förbindelse, som Seleukiderna underhöllo med Pataliputrahofvet vid Ganges, utvidgades
och fördjupades hos grekerna kännedomen om Indien. Indosområdet hade först af
alla greker Skylax från Karyanda beträdt kort före år 500 f. Kr.; han hade tillfälle
att deltaga i den expedition, som den förste Dareios afsände dit. En utvidgning af
dessa kunskaper bragte Ktesias från Knidos, som mellan 415 och 389 uppehöll sig vid
det persiska hofvet såsom lifmedikus hos storkonungen, och sedan kom Alexanders
tåg. Megasthenes gick gång efter annan såsom Seleukos’ diplomatiske agent till
Tjandra-guptas hof i Pataliputra. Hans verk öfver Indien blef ett standard work.
Seleukos’ son, Antiochos I, sände mellan 280 och 276 f. Kr. Daimachos till
Tjandra-guptas son, konung Amitraghata; dit afgick äfven från Alexandria Dionysios såsom
den andre Ptolemaios’ sändebud. De hellenistiska härskarnes politik sträckte sig ända
till Ganges. I sitt rikes inre skapade Seleukos en ny satrapiindelning, hvarigenom i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
