Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Italiens folk och stammar och den latinsk-romerska nationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ITALIENS FOLK OCH STAMMAR OCH DEN LATINSK-ROMERSKA NATIONEN. 361
mann har Rom varit konstens stad. Den estetiska känslan och uppfattningen med
riktning på natur och konst behärskar denna tid. När härtill kom hos germanska och
nordiska konstvänner ett moment af historisk betraktelse, så uppstod konsthistorien.
Carl August Ehrensvärds snillrika arbete »De fria konsternas filosofi», har tillkommit
under inflytande af sådana faktorer. Beträffande den romerska historieforskningen
så var för dess nye grundläggare, B. G. Niebuhr, hans vistelse såsom diplomat i
Rom 1816-1823 väl egentligen ingen utvidgning, fördjupning eller förändring af redan
tidigare vunna satser; däremot låter Theodor Mommsens forskning och historiska
författarskap icke skilja sig frän Roms och Italiens mark. För nutiden är Rom icke
längre den utöfvande konstens hemvist, icke heller den främsta platsen för arkeologisk
forskning. En förskjutning har egt rum på dessa områden. Men Italien förblifver
icke desto mindre ett föremål för längtan, och Rom är såsom den eviga staden en
ort, som skänker mäktiga intryck. Här ser man årtusenden sida vid sida.
För den homeriska tidens greker var Sicilien obekant och likaså Italien. Först
omkring midten af det 8:e århundradet f. Kr. vänder sig den grekiska
kolonisationen mot väster, och.därför kan Sicilien förekomma i de senaste partierna af
Odysseen. Omkring år 700 f. Kr. kände Hesiodps’ dikt »Teogonien» icke blott Etnas
vulkaniska utbrott utan jåmvål etrusker och latiner, som skulle bo långt borta mellan
de heliga öarne. Ännu hafva icke Medelhafvets kuster för tidens insikter slutit sig
tillsamman i en oafbruten sträcka, man vet ännu icke, att Etrurien och Latium
tillhöra en stor halfö, man tror tvärtom öfverallt på en öppen genomfartsväg på hafvet.
På Sicilien och på halföns södra del anlade greker kolonier, men på Sicilien hade
före dem kommit feniciska invandrare från Karthago, särskildt i väster, på elymiskt
område. Elymer, sikaner och sikuler bilda öns urgamla befolkning. Elymer och
sikaner äro af obekant folkstam, i hvarje fall knappast af indogermansk härstamning.
Detsamma måste gälla om sikulerna i öns östra delar. Om sikulerna i historisk tid
talade en italisk-indogermansk munart, så måste de hafva invandrat från Italien
och antagit den äldre befolkningens namn, ty namnet sikuler kan icke skiljas från
namnet sikaner. Själfva halfön erhöll under århundradenas lopp namnet Italien,
hvilket ursprungligen gällde blott yttersta sydvästdelen eller det nuvarande Calabrien.
Här bodde italerna, ursprungligen vitalerna. Stambenämningen kommer af vitulus,
som betyder kalf, ungt nöt. Kalfven eller nötet var stammens totem. Liksom öfverallt
eljes talrika stammar ställa sig i förbindelse med ett djur och benämna sig efter detta,
såsom hos Algonkinindianerna stamdjurets namn, björn, varg, sköldpadda, hjort, kanin
o. s. v. såsom deras totem blir namn för de olika clanerna, på samma sätt kallade
sig äfven hos hellenerna de aitoliska ophionerna efter ormen, som var deras tofem,
och i Italien picenterna efter picus (hackspetten) och hirpinerna efter hirpus (vargen).
Den stam, hvars totem det unga boskapsdjuret var, har visserligen tidigt försvunnit
för våra blickar, men namnet lefver (Jen dag, som nu är. Omkring år 300 f. Kr. finna
vi redan namnet Italien brukadt för halföns sydliga del så långt som grekisk
kolonisation framträngt, och under den följande tiden griper namnet omkring sig alltmera
mot Norden, vid Adriatiska hafvet i början till Ancona, där den något norr om denna
stad utmynnande floden Aesis bildade Italiens nordgräns ända intill Tiberii Gracchi
tid, då den framsköts ytterligare till Rubico. Om denna obetydliga strax norr om Rimini
utmynnande flod - man måste vara påpasslig för att vid järnvägsresa icke fara
öfver den utan vidare - har vunnit världshistoriskt rykte, har den härför att tacka
den omständigheten, ätt den år 49 f. Kr. utgjorde gränsen mellan Italien och Gallien och
att Caesar i och med öfvergången öfver Rubico också skred utur sin provins, anföll
Italien och började ett borgerligt krig. I väster bildade Macra gräns mellan Italien
och Ligurien, en ansenlig flod, som man på färd från Genua öfvergår närmare Pisa.
Denna gräns omslöt alltså äfven Etrurien och innefattade detta i Italien. Utvecklingen
afslutas under Augustus med Italiens framskjutande till Alperna. I öster omfattar
nu Italien en stor del af Istrien, det räcker ända till Arsia öster om Pola, i väster
bildar Var gräns, den väldiga strömmen mellan Nizza och Cannes, hvars breda och
steniga bädd - i Orienten skulle den kallas Wadi - under den torra och heta
årstiden ligger så godt som uttorkad, under det att den under regntiden icke är
tillräcklig att rymma de tillströmmande vattenmassorna.
Världshistoria L 46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
