Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Italiens folk och stammar och den latinsk-romerska nationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
362 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
Att med säkerhet åtskilja det forna Italiens folk och stammar från hvarandra,
uppvisa deras förgrening och förvantskap eller också deras sårställning sätta oss deras
språk och dialekter i tillfälle, ty dessa äro till en god del bevarade genom inskrifter
och därigenom för oss bekanta. Härmed är icke sagdt, att språket är ett ofelbart
kriterium på ett folks härstamning, ty i sammanhang med sin öfvergång till islam
hafva Nordafrikas icke-semitiska folk antagit den semitiska arabiskan. Vid sådan
öfverföring af språk kommer segrarens språk att göra sig gällande, och där olika
folk bo inpå hvarandra och sammansluta sig till gemenskap i afseende på äktenskap
och språk, tillhör språket i regel det sist ankomna, senare invandrade eröfrarfolket.
Ett undantag är det, att grundläggarne af det ryska riket, de svenska »ros», antogo
ett slaviskt språk. Men här voro de eröfrande herrarne afgjordt i minoritet. Alltså
förstå vi, huru långt lingvistiken förmår lösa etnologiska frågor.
I Italien bo indogermaner från Messinasundet norröfver och efter år 400 f. Kr.
ända till Alperna, de i inskränktare betydelse så kallade indogermanska italikerna,
liksom de likaledes indogermanska gallerna eller kelterna. Inom den stora
indogermanska folkgruppen höll man förr grekerna för närmaste förvanter till italikerna
och trodde sig böra antaga en före skilsmässan mellan greker och italiker liggande
grekisk-italisk kultur. Men den jämförande språkforskningens framsteg har uppvisat,
att de italiska folkens närmaste stamfränder varit icke grekerna utan kelterna. Af
italikerna måste de hafva tidigast inträngt, som till sist skjutits längst åt söder, och
de nordligaste stammarne äro de sist ankomna. Italiens dialekter stå längre från
hvarandra än de grekiska, så att man rättast talar om olika språk. Den, som kan
latin, måste lära sig umbriska och oskiska såsom fullt främmande språk. Dessa
italiska språk skilja sig i två stora grupper: på ena sidan stå latinska språket och
Sydtoscanas faliskiska språk; på den andra sidan stå oskiskan, umbriskan och de
sabelliska Stammarnes dialekter. Qskiskan härskade i södra Italien och var samei~
ternas språk, oskiskan talade man i Campanien, den var språket i Pompeji. Det
umbriska språket, bekant för oss genom taflorna jrån Inguvium med deras religionen
gällande inskrifter, gick i äldre tid långt utöfveMTinbrfens gränser, ty umbrer bebodde
i Toscanas norddel, innan etruskerna togo den i besittning. Sydtoscana var faliskiskt
och mellan faliskerna och volskerna bodde latinerna. Mellan osker och umbrer slogo
sig ned de sabelliska stammarne, dels stående oskerna närmare dels, såsom volskerna,
stående närmare umbrerna, medan däremot marser, sequer och sabiner tidigt föllo
under det latinska inflytandet.
Men utom dessa italiker finna vi andra indogermanska stammar bosatta på
Italiens jord, stammar af illyrisk-albanesisk härstamning. Att bestämma albanesiskans
ställning har lyckats, sedan man vid den språkliga undersökningen eliminerat en
oerhörd massa i albanesiskan inkomna grekiska, slaviska och turkiska lånord.
Al-baneserna äro en gren af den indogermanska folkstammen och härstamma från de
gamla illyrerna, som på Balkanhalfön stodo jämte grekerna och thrakerna. På två
ställen hafva dessa albanska illyrer framträngt utanför Balkanhalfön, till sjöss i söder
öfver Otraritosundet till det nuvarande Aguli^en^ där messapierna bodde, hvilkas
dialektinskrifter finna sin förklaring ur albanesiskan, och öfver land i norr till Venezien. De
gamla veneterna voro indogermaner, men hvarken italiker eller kelter, utan illyrer,
albaneser. De venetiska inskrifterna äro fornillyriska.
Hafva veneterna satt sig ned vid Poflodens nedre lopp, så var dess öfre lopp taget
i anspråk af ligurerna. Det liguriska namnet är än i dag fäst vid Genuas Riviera,
men i forntiden var det utbredt öfver hela det öfre Poområdet i norr och söder, och
ligurerna sträckte sig dessutom in i Frankrike. Om de voro indogermaner, är
åtminstone oafgjordt. Inskrifterna från Ornavasso, som man tillskrifver dem, torde vara
indogermanska, men att de skulle vara liguriska, är alltigenom osäkert.
f Mellan ligurer å ena sidan och veneter å den andra hafva omkring år 400 f. Kr.
kelterna, gallerna, trängt sig in. De kommo öfver Alperna, men icke västerifrån,
d. v. s. från södra Frankrike, utan norrifrån, d. v. s. från södra delen af Tyskland.
De uppnådde slutligen Adriatiska hafvet, norr om Ancona. Söder om Alperna stötte de
på etruskerna. De togo det etruskiska Melpum, som blef det galliska Mediolanum
(Milano), de togo det etruskiska Felsina, hvilket blef det keltiska Bononia (Bologna).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
