Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Etruskerna och Roms begynnelse. - 6. Ett halft århundrade romersk adelsrepublik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplysning, men genom slutledningar tillbaka från senare förhållanden är det
möjligt att få någon föreställning om åtskilligt. Konungen var härförare och
domare. Det fanns ännu ingen normerad straffrätt, utan den straffande myndighetens
disciplinära makt var fullkomligt fri både ur formens och innehållets synpunkt.
Straffet afsåg ej så mycket att näpsa en förseelse som fastmer att böja och till
lydnad tvinga den motspänstige. Vid konungens sida stod senaten, ett adelsråd, icke
juridiskt men faktiskt en representation för adelssläkterna. Utanför adeln gafs det
inga politiska rättigheter, bonden var till och med ofri. Den så kallade servianska
centurieförfattningens militärpolitiska bestämmelser hänföras med orätt till
konungatiden, de tillhöra den republikanska tiden. Den jordegande adeln tjenade till häst i
sex centurier, som benämndes efter Tities, Ramnes och Luceres och bibehöllo sig
oförändrade till år 220 f. Kr. Konungen var därjämte öfverstepräst. Han förenade
i sin hand sammanfattningen af andlig och världslig makt, och först republiken har
senare åstadkommit en fördelning af dessa två maktområden.
Tarquiniernas regering betydde för Rom ett storartadt uppsving. De byggde åt
Jupiter ett tempel på Capitolium. Detta förblef det synbara minnesmärket af deras /
makt och öfverlefde bundsförvantskriget. År 83 f. Kr. uppgick det i lågor. Det var/
icke alldeles fullbordadt, när Tarquinierna fördrefvos; först konsul M. Horatius
invigde det.
Den från Rom utdrifna dynastien fann en tillflykt i Etrurien. Den gick till Caere,
där den sedan, såsom det synes, lefvat såsom en stolt adelssläkt. År 1845 - 1846
upptäcktes familjen Tarcnas begrafningsplats i de dödes stad i höjden vid Cervetri.
6. Ett halft århundrade romersk adelsrepublik.
Den från Rom fördrifna etruskiska dynastien försökte fåfängt att komma tillbaka.
Den fann understöd hos en annan etruskisk konung, Porsenna, lar (konung) af
Clusium, och honom lyckades det, såsom det synes, att besätta Rom och att göraj
romarne skattskyldiga, ehuru endast för kort tid. Rom hade blifvit republik. Från
hvem hade initiativet till konungarnes fördrifning utgått? Det var ingen folkresning.
Först en mycket senare tid har förlagt den romerska frihetens palladium, rättigheten
att vädja till folkets dom i alla mål, där straffet gick utöfver böter, till det första
året efter konungamaktens afskaffande, men i verkligheten är denna vadrätt betydligt
yngre. L^a^ litet utgick rörelsen från nationella instinkter, t. ex. från motsatsen
mellan etrusker och latiner. Helt visst var den fördrifna dynastien etruskisk, men
icke etruskerna fördrefvos, utan blott de etruskiska härskarne. De etruskiska
adelsätterna, t. ex. Romilierna, förblefvo lugnt boende i Rom och på romerskt område.
Hvem har dragit fördel af konungarnes fördrifvande? Adeln har fördrifvit
konungarne. Adeln satte sig i deras ställe och upprättade ett genomfördt adelsvälde i staten.
NaF"skedde detta?
I konungarnes ställe trädde i Rom konsuler, men konsulernas lista började icke
med den förste konsuln öfver hufvud taget, utan med den förste efter det Capitolinska
Jupitertemplets invigning. Templet hade M. Horatius invigt, såsom inskriften visade,
år 507 f. Kr. Men därför behöfver den nämnde Horatius alls icke hafva varit den
förste konsuln; å andra sidan behöfva heller icke många år ligga mellan
konungarnes fördrifvande och tempelinvigningen genom Horatius. Legenden om Lucretia
och om befriaren Brutus torde knappt hafva uppstått före det fjärde århundradet.
Legenden om Lucretia har sin anknytning vid en Lucretius i spetsen för den äldsta
formen af konsulslistan, och Junius Brutus, Roms befriare enligt traditionen, är
visserligen en historisk personlighet, men en samtida till och partikamrat med Appius
Claudius, den framstående censorn från år 310 f. Kr. Brutus var sin(jJ:idÄ.,J^jiiLSle
plehgj och blef af Cneius Flavius, som var ett litteräff verEsamt kreatur i Appii
Claudii tjenst, år 304 f. Kr. ställd främst på konsulslistan och därigenom historiskt
flyttad tillbaka till en äldre tid. Den som antogs hafva varit den förste konsuln,
måste hafva varit den, som fördrifvit konungarne.
Världshistoria J. 47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
