Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Det stora samniterkriget och den nya romerska härordningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
396 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
ningen, men år 338 f. Kr. hade man möjligen i Archytas’ fädernestad Tarentum
förmåga att värdesätta sådant, svårligen i Capua; samniterna voro fullständigt
fria från högre andliga intressen och här togs ingen annan hänsyn än till det ekonomiska
och till den politiska makten, hvilken naturligtvis äfven annorstädes varit
utslagsgif-vande. Hufvudbeståndsdelen af befolkningen i landskapet omkring det nuvarande
Neapel var oskisk och midt under det åttonde århundradet f. Kr. började här den
grekiska kolonisationen få fotfäste med grundläggandet af Kyme genom chalkidiska
nybyggare från Euboia. I förhållande till den från Kyme genom kolonisering i andra
hand utgångna »nystaden», Neapolis, förblef Kyme alltjämt »gamlestaden». Då
kommo antagligen i sjätte århundradet f. Kr. från Sydetrurien etruskerna, hvilkas makt
syrakusanerna under Hieron skakade genom sjöslaget år 474 f. Kr. Den bröts
fullständigt genom de oskiska campanerna, som i midten af det femte århundradet
konsoliderade sig såsom stat och år 423 f. Kr. fördrefvo de etruskiska makthafvande
i Capua. Härmed var det etruskiska väldet i Campanien brutet, om också etruskiskt
språk och etruskisk skrift bibehöllo sig in i det tredje århundradet f. Kr. Men äfven
grekerna sattes i trångmål af campanerna, som år 420 f. Kr. togo Kyme. Neapel
förblef visserligen grekiskt men måste upptaga cainpaner bland sina borgare. Med
samniterna i bergsbygden, hvilka likaledes voro af oskisk härstamning, voro campanerna
i förvantskap, men trots detta utbildade sig ett motsatsförhållande mellan dem
af den anledningen, att bergsbygdens samniter sträfvade och trängde sig till slätten.
Det var förhållanden af denna art, som vid tiden för det stora latinerkriget bestämde
den ställning, som samniter och campaner intogo till Rom. Sedan år 354 f. Kr. stod
Rom i förbund med samniterna, och campanerna understödde latinerna i deras
uppror mot Rom. På detta sätt blefvo de år 338 f. Kr. vid latinernas besegrande
invecklade i deras fall, och Capua och Kyme inträdde med passiv borgarrätt i romerska
statsförbundet. Den omständigheten, att romarne på detta sätt fattade fast fot i
Campanien, jändrade deras ställning till samniterna eller snarare samniternas ställning till
Rom. År 334 f. Kr. koloniserade romarne Cales i Campanien och år 328 Fregella&
vid Liris’ öfre lopp, i hvars närhet samniter slagit sig ned. Man betänke, att
romarnes kolonisation betydde uppbyggandet af fästningar. Samniterna tyckas fåfängt hafva
yrkat på Fregellses utrymmande. När sedan samniterna besatte Neapel, kom det till
krig. I rätta ögonblicket insågo de neapolitanska grekerna sin fördel, gjorde sig kvitt
den samnitiska besättningen och slöto på fördelaktiga villkor ett förbund med Romr
hvilket de icke behöfde ångra. Det tillförsäkrade deras handel för lång tid
afsevärda fördelar.
I anledning af tvisten om Fregellae och Neapel hade alltså det stora samniterkriget
utbrutit, hvilket räckte från 326 till 304 f. Kr., dock utan att romare och samniter
oafbrutet kämpade hela tiden. Den Caudinska freden af år 321 f. Kr. uppdelar det
stora kriget i två, som fördes under åren 326-321 och 316-304 f. Kr. Äfven det
peloponnesiska kriget syntes närmast icke såsom enhet utan sönderföll i det
archi-damiska och det dekeleiska och mellan dem den s. k. freden och expeditionen
till Sicilien. Samhörigheten och sammanhanget insåg först Thukydides’ skarpsinne.
Däremot synes sammanfattningen af de båda samniterkrigen hafva föranledts af den
Caudinska vanäran, hvilken man ville utplåna genom att bestrida, att en giltig fred
vore ingången, något som så mycket lättare kunde påstås, som romarne verkligen
ånyo förde krig sedan 318, om också icke direkt mot Samnium.
Om striderna i det första kriget veta vi föga utom slutkatastrofen. En gång kämpade
man vid Inbrinium i samniternas land, men orten är nu icke mera att igenfinna. Den
torde hafva ödelagts under krigets lopp. Romarne företogo visserligen upprepade
infall i Samnium. Vid bortmarschen ur Campanien till hjärtat af det samnitiska
landet, till Maliessa, träffade dem år 321 f. Kr. ett hårdt öde. De kommo från Calatia
mellan Capua och Nola, i närheten af det nuvarande Maddaloni, de drogo öfver S:t
Agata de Goti och Majano upp efter Isclerodalen, de ryckte igenom Caudiums
kitteldal vid Montesarchio och ämnade sig sedan genom det trånga passet till
Maliessa. Men när de kommit till passet, funno de utgången besatt och spärrad af
samniterna, och när de nödtvungna vände sig om, voro äfven ingångarne i fiendernas våld,,
såväl ingången i nordväst, på hvilken de kommit, som ock den rakt västerifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
