Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Det stora samniterkriget och den nya romerska härordningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DET STORA SAMNITERKRIGET OCH DEN NYA ROMERSKA HÄRORDNINGEN. 397
Samnitiska krigare. Väggmålning från Ruvo.
Originalet i Nationalmuseet i Neapel. Efter fotografi af Brogi.
ledande öfver Arienzo, Forchia och Arpaja, äfven på höjderna kring dalkittlen stodo
numera samniterna. Hela den romerska hären, båda konsulernas församlade
krigsmakt, befann sig nu i en fälla, så att samniterna kunde förinta dem eller taga dem
till fånga eller kvarhålla dem till dess en fred afslöts. Den samnitiske fältherren
Gaius Pontius medgaf dem kapitulation på hårda villkor och konsulerna afslöto med
honom fred. Hären räddade visserligen lifvet men blott genom ett skymfligt återtåg
under oket och gick hem öfver Arpaja, Forchia och Arienzo, och än i dag lefver
erinringen om furculce Caudince just i själfva namnet Forchia. Samniterna beviljade freden
och härens räddning mot afträdande af Fregellse, och 600 romerska riddare förblefvo
såsom gisslan i samniternas händer. Dessa riddare utgjorde blomman af Roms adel,
hela adelsrytteriet, de sex centuriernaTities, Ramnesoch Luceres priores och posteriores.
Fregellae utrymdes, men de 600 riddarne måste stanna hos samniterna såsom
underpant på freden.
Så slutade detta första samniterkrig med ett svårt nederlag för romarne, och de
kunde trots härens räddning icke tänka på att i ett nytt krig skaffa sig revanche,
ty i sådant fall var Roms unga adel såsom samniternas gisslan tillspillogifven åt dessa.
Men de kunde icke försona sig med tanken på nederlaget och försökte att godtgöra
det utan att angripa samniterna och därigenom bringa sin gisslan i fara. De sökte
indirekt komma åt samniterna från andra sidan och trängde in i Apulien, och i
besittning af Apulien och Campanien hade de Samnium i midten. Under år 318 f. Kr.
vände sig Roms krigsmakt moto Apulien, men icke genom de sabelliska Stammarnes
område i norr om Samnium. År 326 f. Kr. hade de utan ringaste framgång kämpat
mot vestinerna och icke utan svåra strider mot sabellerna skulle de här hafva
kunnat tilltvinga sig väg till Adriatiska hafvet och Apulien. De måste följaktligen
med vederbörandes tillstånd öfver Lucanien och Tarentums mark från Campanien
hafva kringgått Samnium i söder. Så uppträda de år 318 f. Kr. i Apulien, ödelägga
dauniernas område och draga Canusium öfver på sin sida och år 316 f. Kr. intaga
de det apuliska Forentum. Retade af detta romarnes uppträdande i Apulien och
otvifvelaktigt hotade däraf, slöto samniterna nu ett förbund med det campanska Nuceria
Alfaterna, som afföll från Rom, och skredo följande år (315 f. Kr.) direkt till angrepp
på romarne. Så började på nytt kriget mellan romare och samniter, och emedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
