Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Det stora samniterkriget och den nya romerska härordningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
400 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
f. Kr. tolf nya ryttarcenturier upprättats, sammansatta af plebejer. I dem torde
också unga män af den nya adeln, nobiles, hafva tjenat. Ty efter år 399 f. Kr.
nådde plebejerna till presidentskapet, till curuliska ämbeten med deras hedersstol. Dessa
plebejer och deras efterkommande framträdde såsom en ny adel, ämbetsadel, vid
sidan af patricierna, bördsadeln, och bildade tillsamman med denna nobilitetens adel,
som hade uppstått och utbildat sig i fjärde århundradet f. Kr.
På detta sätt skapade Appius Claudius organisationen för den nya hären, som
afgjorde det stora samniterkriget och underkufvade Italien. Det var en anordning
af så genomgripande betydelse, att man senare sköt den tillbaka till statens första
t|der och tillskref Servius Tullius densamma.
Centurierna hade icke blott militärisk betydelse, de hade äfven politisk genom
utöfvandet af rösträtt vid lagstiftning och val. Den nya anordningen genom Appius
Claudius var därför af stor politisk betydelse. Den löste centuriernas sammanhang
med jordegendomen och afskaffade således fastighetsegandets privilegier i det att den
gaf äfven det mobila kapitalet politiska rättigheter. Naturligtvis behöll jordegandet
sådana rättigheter, för så vidt som jordegendom taxeras i penningvärde, men den
jordegande är icke längre såsom förut ensam bärare af politiska rättigheter utan
måste dela dem med kapitalisten. I den gamla centurieförsamlingen skola patricisk
börd och besuttenhet hafva haft afgörandet, och äfven enligt Appii Claudii författning
behöll förmögenheten sitt inflytande. Nu voro för majoritet 97 röster erforderliga och
riddarne och de första klasserna disponerade 98 tillsamman. Om de höllo tillsamman,
hade de alltså alltid och obetingadt majoritet och afgörandet.
De politiska följderna af Appii Claudii reform skola vi snart hafva att uppvisa;
dess närmaste mål var emellertid militäriskt. Det gällde att föra krig med front åt
två håll och i kriget mot etrusker och samniter skulle den nya härordningen visa
hvartill den dugde.
Den nya fara, som hotade från Etrurien, mötte romarne med beundransvärd energi.
De beslöto sig för att på den södra krigsskådeplatsen blott häfda sin ställning och
för öfrigt hålla sig till defensiven, men att däremot i Etrurien uppträda med den
största möjliga kraft. Båda konsulerna drogo mot de vid Sutrium förenade etruskerna
och slogo dem. Först efter denna seger vände sig den ene konsuln, C. Marcius Rutilus,
ånyo mot söder, där under tiden samniterna hade ödelagt det romerskt sinnade
Japy-gien, medan den andre konsuln Q. Fabius Maximus Rullianus stannade i norr, drog
genom Umbrien och norra delen af Etrurien och efter en seger vid Perusia och ett
vapenstillestånd med Arretium, Cortona och Perusia tvang etruskerna att uppgifva
belägringen af Sutrium. Under det följande året 308 f. Kr. - året 309 tillhör endast
den diktade kronologien - kommo konsulerna närmast marserna till hjälp, hvilka
blifvit angripna af samniterna, och trängde därefter ånyo genom Umbrien in i
Etrurien. Den etruskiska oredan bilades genom ett vapenstillestånd, som slöts
på fyratio år. Här visar den antika folkrätten sin stora olikhet i jämförelse med
den moderna.
Enligt vårt åskådningssätt är fred det normala förhållandet mellan två stater, och
det behöfves krigsförklaring eller ett faktiskt fredsbrott för att upphäfva freden. För
forntiden däremot var krigstillståndet utan vidare själfklar sak och måste särskildt
upphäfvas genom freds- eller vänskapsfördrag. Främlingen var ännu fiende. På
detta sätt blifva de eljes för oss egendomliga fredssluten på viss tid, t. ex. på 40 och
50 år, såsom vi känna dem från grekiska historien, begripliga. Till denna kategori
af fredsslut är den nyssnämnda freden på 40 år att hänföra.
På två år hade romarne blifvit herrar öfver den stora fara, som vuxit fram
ur samniternas koalition med etruskerna. Nu kunde de insätta hela sin kraft på att
bringa samniterkriget till afslutning. Än en gång hade samniterna vunnit en stor
framgång genom eröfringen af Sora, men snart därefter vunno konsulerna en stor seger
vid Silvium. Följande året, 305 f. Kr., segrade romarne på Äger Falernus och intogo
Bola, den samnitiske anföraren Gelllus besegrades i| ett stort fältslag och blef tagen
till fånga, och äfven Sora återtogs från samniterna. Samniterna kunde icke längre
reda sig och slöto år 304 f. Kr. fred med romarne. Romarne afslöto förbund med dem
och likaså med marser, pseligner och marruciner. Det svåraste och betydelsefullaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
