Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Italiens eröfring och utjämning af ståndsstridigheterna i Rom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
404 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
dän man icke var i stånd att försvara sig själf men hade penningar och var villig
att betala, så försäkrade man sig om hjälp af den tidens störste krigsherre och
tillkallade från Grekland den epirotiske konungen Pyrrhos.
Liksom Demetrios Poliorketes bedårade athenarne och grekerna, och liksom han
tjusat historikern J. G. Droysen, så har också epirotens glänsande gestalt hänfört
samtiden och äfvenså historikern Niebuhrs känsliga själ. Alltifrån sin tidiga barndom
hade Pyrrhos fått erfara lyckans växlande skiften, landsflykt, tronbestigning och
bortdrifvande från tronen, gästfritt emottagande och återupprättandet af
hemlandets tron, med hvilken han under åren 288-284 f. Kr. förenade äfven
herraväldet öfver västra Makedonien. Ånyo fördrifven från Makedonien hade han hållit
sig kvar i Epeiros, när tarentinernas kallelse träffade honom och tycktes öppna
lysande utsikter; Lysimachos’ samtidigt inträffade död erbjöd ånyo honom
sådana beträffande Makedonien. Så gick han till Tarentum år 280 f. Kr. och slog romarne
vid stranden af Siris mellan Pandosia och Herakleia. Till afgörandet hade äfven
Pyrrhos’ elefanter bidragit, hvilka då för första gången uppenbarade sig i Västerlandets
krig, och hos hvilka den romerska fåfängan såg den enda orsaken till nederlaget.
Följande året, 279 f. Kr., besegrade han för andra gången romarne i Apulien,
vid Ausculum. Romarne voro då beredda att träffa uppgörelse med Pyrrhos och
öppnade underhandlingar med honom genom f. d. konsuln G. Fabricius, och Pyrrhos
själf hade all anledning att ej ställa sig afvisande, enär hvarje hans seger hade
beredt honom svåra skador och därtill oersättliga genom förlusten af hans veteraner. Efter
de båda segrarne var hans här icke längre densamma. Därför sände Pyrrhos Kineas
till Rom för att afsluta fördraget. Staden Rom syntes denne vara en stad af
konungar. På den liflige greken borde framför allt den romerska värdigheten
göra intryck, och senaten kunde mycket väl göra honom benägen att
jämföra dess medlemmar med lika många konungar. Fördraget blef emellertid icke
fullbordadt, ty Karthago erbjöd romarne sin hjälp. Redan fore Pyrrhos’ öfvergång
till Italien hade romarne och karthagerna afslutat ett pacium de paciscendo och
för det möjligen inträdande fallet af ett förbund mot Pyrrhos förutsatt ett undantag
från fördraget af år 306 f. Kr., så att i dylikt fall karthagerna skulle få bistå
romarne i Italien och romarne karthagerna på Sicilien. Nu kom det visserligen till
en strid mellan Pyrrhos och karthagerna, men något gemensamt krig från romersk
och karthagisk sida mot Pyrrhos framgick icke ur aftalet. På Pyrrhos’ krig i Italien
mot romarne följde på Sicilien kriget mot karthagerna. Afslutningen på det hela
bildade Pyrrhos’ återtåg från Sicilien till Italien och hans slutliga nederlag genom
romarne.
Karthago hotade Syrakusa, och det var syrakusanerna, som kallade Pyrrhos till
hjälp. Han gick öfver till Sicilien för att här grundlägga ett rike åt sin son Alexandros,
dotterson till Agathokles från Syrakusa, hvars dotter Lanassa hade blifvit Pyrrhos’
gemål. Med glänsande framgång förde han kriget på Sicilien och dref
framför sig karthagerna från öster till väster. Snart var hela ön i hans hand
med undantag endast af Lilybaion, hvilket såsom sjöfästning var ointagligt, så
länge den karthagiska flottan icke var förstörd, utan gjorde en fullständig
inne-slutning af Lilybaion omöjlig. Från hafvet kunde alltså Lilybaion när som helst
provianteras, en uthungring var omöjlig. Karthagerna voro beredda att i en fred
uppgifva alla anspråk på Sicilien utom Lilybaion, som icke heller hade frånryckts
dem. Äfven Pyrrhos önskade denna fred, men den gick dock om intet genom de
siciliska grekernas motstånd, hvilka icke kände sig trygga, så länge karthager ännu
funnos på någon punkt af öns jord. Till ett angrepp på själfva Karthago kunde
Pyrrhos icke förleda sikulérna. Så kom det till tvist och förluster, år 275 f. Kr.
vände Pyrrhos åter till Italien, och af det siciliska rike, som i förening med södra
Italien skulle hafva bildat ett stort västhelleniskt rike, blef intet, och framgångens
tid gentemot romarne var förbi. Till och med hans återtåg till Italien hade
försvårats för honom genom ett karthagiskt angrepp i Messinasundet, hvilket angrepp
kostade honom nästan hela hans krigsflotta. Och när han ånyo upptog striden i
Italien emot romarne, fick han erfara, att han icke längre hade till sitt förfogande
sina krigsöfvade epirotiska veteraner. Planen för striden hade Pyrrhos ånyo upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
