Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Den hellenistiska kulfurens första århundrade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
424 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
enda onda, så var den stoiska läran om de s. k. adiahpora eller likgiltiga tingen af stor
betydelse för praxis. Om lif och hälsa icke räknas såsom positivt goda ting, om smärta
och död icke anses såsom onda, så var detta just filosofien för en för kamp beredd
lifsuppfattning, som aldrig vek undan för faran utan städse såg den modigt i ansiktet.
Man begriper det oerhörda inflytande, som stoicismen senare utöfvade på
romar-karaktären. Den stoiska kosmopolitismen tillmötesgick med sitt världsmedborgarskap
tidsandan och dess kraf, såsom vi finna begripligt hos Zenon från Kition på Cypern
och hos Chrysippos från det kilikiska Soloi som en motsats till den extremt
helleniska uppfattningen hos Aristoteles, ty både på Cypern och i Kilikien bodde greker
och barbarer sida vid sida. Förbindelse med de inaktegande och med den politiska
publiciteten undveko stoikerna icke, Zenons lärjunge Persaios hade nära förbindelser
med Antigonos Gonatas, och Sphairos från Borysthenes företog sig att offentligen
försvara Kleomenes’ sociala reformer i Sparta. Religionen var för stoikerna icke skild
från filosofien, ehuru deras uppfattning af gudomen var något helt annan än den
grekiska folktrons. De kritiserade denna lika skarpt som någonsin Xenophanes från
Elea, men sökte trots detta att upprätthålla den genom ett system af allegorisk
tydning. Länge hade Homeros varit och var fortfarande för grekerna böckernas bok,
en helig religionsurkund, men denna urkunds gudagestalter, som känna sorg och
glädje som människorna och äro underkastade samma villfarelser och misstag som
dessa, voro för de stoiska filosoferna en stötesten. Därför lade man Homeros på
uttolkningens Prokrustesbädd på samma sätt som ortodoxien bibeln. Den allegoriska
tolkningsmetoden kunde borttyda hvad som helst ur Homeros och i honom inlägga
hvad som helst. Tydningen af myterna såsom fysiska processer i naturen, såsom
stoikerna hafva försökt, blef i nittonde århundradet åter modern genom lingvistikens
religionsjämförelser. I båda fallen gäller det en inom en viss begränsning berättigad
och användbar grundsats, som blifvit ensidigt öfverdrifven. Genom någon som helst
formskönhet hafva dessa stoiker icke verkat i sina skrifter. I föreningen af en nästan
obegränsad produktivitet med en knappast upphinnelig vårdslöshet i fråga om
formen erinrar Chrysippos om den store tyske fysiologen Johannes Muller. Mycket mera
verksam och mera fängslande var den form, i hvilken Euhemeros, en vän till Kassandros
och sedermera hemmastadd i ptolemeiska kretsar, utöfvade sin rationalistiska kritik
på den gamla gudatron. Hans påstående, att gudarne voro förgudade människor, är
icke obetingadt falskt i och för sig, men endast måttlöst öfverdrifvet. Icke ens de
kraftigast verkande religionerna hafva i längden kunnat hålla sig rena från
människo-förgudning, men upphöjandet af människor till gudars rang är öfver hufvud taget
icke roten till tron på gudar. Om för Euhemeros gudarne ursprungligen varit
konungar, så hade faraonerna alltid tillhört Egyptens gudar, så var Alexander den
Store Ammons son. Euhemeros står i hellenismens begynnelse med sitt gudomliga
konungadöme, som ofta fick uttryck i härskarens binamn. Antiochos Epiphanes
benämnes på detta sätt såsom en på jorden sig uppenbarande gud, och snart kommo
tider, då en på jorden vandrande gud blef en alldaglig företeelse.
Motsatserna beröra hvarandra, och i känslan af ett fullt tillräckligt medvetande om
egen fullkomlighet skulle Diogenes icke hafva gått ur vägen för den på jorden vandrande
guden. Den cyniska tiggarfilosofens ideal verkade på de bredare folklagren och vände
sig till dem i den cyniska diatriben, sådan Bion från Olbia utbildat den och den
blifvit oss bekant från Teles och den romerska satiren upptagit och utbildat den.
Däremot bar tidens vetenskap liksom den alexandrinska poesien en exklusiv karaktär.
Detta gäller särskildt i fullaste mått om matematiken, inom hvilken det icke gifves
någon kungsväg, såsom Eukleides sade till den förste Ptolemaios. Vid början och vid
slutet af det tredje århundradet f. Kr. stå Eukleides och Archimedes, hvilken fann sin
död vid Syrakusas eröfring genom romarne. Huru mycket Archimedes anticiperat
en nyare tids upptäckter, hafva vi för kort tid sedan fått lära genom en nyfunnen
papyrus med en förut obekant afhandling af Archimedes. Denna afhandling visar
oss, att redan Archimedes upptäckt integralräkningen. Striden om Newtons eller
Leibniz’ prioritet i fråga om upptäckten af differentialkalkylen har afgjprts på det sättet,
att densamma var funnen redan af grekerna, af Archimedes. Ännu mera
betydande var det fullständiga utarbetandet af det redan genom Pythagoras grundlagda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
