Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Den hellenistiska kulfurens första århundrade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN HELLENISTISKA KULTURENS FÖRSTA ÅRHUNDRADE.
423
Hellenistisk relief, framställande en lustspelsscen.
Originalet i museet i Neapel.
Inom den peripatetiska skolan blef Theophrastos den, som efterträdde Aristoteles. Af
Aristoteles’ filosofi hade dess empiriska sida utöfvat det starkaste inflytande på denne.
Han är naturforskare, botaniker, och har såsom sådan bearbetat de botaniska resultaten
af Alexandertåget, medan Aristoteles’ naturforskning, hans geografi och zoologi, ännu
är oberörd af Alexandertåget och fortfarande i afseende på Asien representerar det mått
af säkert vetande, som storkonungen Artaxerxes II:s lifmedicus, Ktesias från Knidos,
hade förvärfvat sig omkring år 400 f. Kr. Empirien hos Aristoteles yttrar sin verkan
äfven inom peripatetiska skolans litteraturhistoriska forskning, och Dikaiarchos från
Messana försökte sig på en kulturhistoria i sitt »Greklands lif». Den platonska
akademien utvecklade sig däremot i riktning mot skepticism, och Epikuros afböjde af
praktiska skäl allt sysslande med metafysisk forskning. Hans hufvudsyfte var människornas
frigörelse från fruktan för gudarne, och han förnekade gudarnes ingripande i världen
och i människornas öden, äfven om han icke förnekade gudars tillvaro. När hans
individualism såg det högsta goda i känslan af välbehag, så hade han först och främst i
tankarne sinnets harmoni och lugn, och han såg i dygden den sanna lyckans
väsentliga förutsättning. Han var en ädel och fin man, på hvars minne eftervärlden svårt
försyndat sig, men som kunnat förhjälpa många till det de eftersträfvade, nämligen
till rö i lifvets stormar. Men en sådan kvietism är intet behof för en lifskraft,
som känner sig själf, och är ingen makt i historien. I detta afseende var
stoicis-mens pliktkänsla bättre än den epikureiska läran. Visserligen vet äfven stoicismen
i den form, i hvilken Zenon och Chrysippos grundlagt och utbildat den, att sätta
värde på sinnets lugn, ty detta lugn är just den lycka, som väntar dygden, men när
för stoa det högsta goda låg i dygden, och dygdens motsats ensam gällde såsom det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
