Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Strid mellan lagstiftande makten och förvaltningen. Gaius Gracchus. Marius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
464 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
statsdomänerna och deras fördelning. Man förstår så väl att krafvet på borgarrätt
nu först blifvit högljudt, och folkpartiet tillmötesgick det. Den till detta parti
hörande konsuln M. Fulvius Flaccus hade för afsikt att redan år 125 f. Kr. genom
en lag förläna bundsförvanterna den romerska borgarrätten, men det visade sig
redan då, att de romerska borgarne helt enkelt ingenting ville medgifva, och allra
mest afvoga mot hela förslaget voro just de element, på hvilka folkpartiets ledare
måste stödja sig. Därför hade också Flaccus i betraktande af förslagets
impopu-laritet afstått från dess fullföljande. Under sitt andra tribunat år 122 f. Kr.
upptog G. Gracchus förslaget på nytt, men det i sin ohöljda egoism träffade
borgerskapet vände sig nu ifrån honom. Senaten uppdrog åt tribunen M. Livius Drusus
att inlägga gensaga mot förslaget, och Gaius Gracchus var icke i stånd att möta
denna intercession med ett mot Drusus riktadt beslut om afsättning, på samma
sätt som hans broder mött M. Octavius. Folkets omröstning hade helt enkelt
lemnat G. Gracchus i sticket.
G. Gracchus hyste den stora tanken att utsträcka den romerska borgarrätten till
och med utom Italiens gränser. Så hade han låtit besluta grundläggandet af en
koloni Junonia på det förstörda Karthagos plats och begaf sig till Afrika för att
grundlägga Junonia. Hans frånvaro från Rom begagnade senaten till att helt och
hållet uttränga honom ur menighetens gunst; den lät genom ännu folkvänligare
förslag, som framlades af M. Livius Drusus, öfverbjuda Gracchus, alldeles som om
man hade motarbetat de folk vänliga förslag, som framlagts af honom, endast på grund
af personliga antipatier. Sålunda fann Gracchus vid sin återkomst från Afrika en
till den grad omstämd folkmening emot sig, att det icke lyckades honom att för
tredje gången väljas till folktribun, för år 121 f. Kr. Från den 12 december år 122
f. Kr. var han åter privatman. Beslutet om Junonias grundläggning skulle
upphäfvas, och af denna anledning kom det till våldsamheter. Senaten lät votera
senatus consultam ultimum> och det kom till gatustrider, i hvilka Flaccus, konsul
från år 125 f. Kr., blef ihjälslagen. G. Gracchus lät döda sig af sina slafvar.
Anhängare till Gracchus lät man döda till ett antal af 3,000, och till erinring af den
sålunda grundade enheten återställde man Concordias tempel. Det hade lyckats för
senaten att fördärf va folkets ledare, nu gällde det att göra om intet deras verk.
Detta gick först ut öfver agrarreformen.
Denna reform hade icke stannat på papperet utan verkligen genomförts, hvilket
visas af censustalen för år 124 f. Kr., jämförda med talen för år 131 f. Kr. Men
nu kom den agrariska reaktionen med tre lagar under de tio åren från 121 till 111
f. Kr. Den första af dessa tre lagar gaf åt de nyss tillkomna bönderna tillåtelse att
sälja sina bondgårdar. Detta var detsamma som tillåtelse att ruinera sig, ty nu
kunde de egna hemmen uppköpas af kapitalisterna. Med den andra lagen,
folk-tribunen Sp. Thorii lag af år 119 f. Kr., upphörde all vidare åkerutdelning, och på
samma gång fick den stora kommissionen ett hastigt slut. Under formen af ett
ärftligt arrende med en liten årlig afgift hade Tiberius Gracchus grundlagt de nya
bondehemmen just för att skydda innehafvarne i deras besittning. Emellertid hade
nu försäljningsförbudet bortfallit, och den lilla afgiften, som icke hade bort trycka
utan blott säkerställa bonden, föll bort år 111 f. Kr. Nu hade alltså bonden full
och fri eganderätt till sin jord och oinskränkt frihet att strax förlora den till
kapitalisterna. Sålunda gick reformens verkan så småningom till stor del förlorad och
just då, när man som bäst var i färd med att förnya Italiens bondestånd, blef
förnyelseprocessen hejdad och afbruten. Om Plinius, med rätta i en senare tid kunde
säga: latifundia perdidere Italiam, så var grunden härtill lagd af reaktionen.
Reformen hade till en bondeklassens pånyttfödelse användt statens domäner, hvilka man
tog från dem, som genom ockupation satt sig i besittning af dem; numera var
statens forna jord icke ändamålsenligt fördelad, den var bortplottrad.
Det enda medgifvande, som man under dessa år gjorde åt folkpartiet, var
utsändandet af en koloni till Narbo. Det var reformvännerna, som togo initiativet till det
romerska väldets utvidgning öfver Alperna till förmån för det lägre folkets försörjande,
och år 125 f. Kr. började konsul M. Fulvius Flaccus eröfringen af Provence, som än
i dag bär namnet Romerska provinsen. Aquce Sextice (Aix) grundlades, och Narbo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
