Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Strid mellan lagstiftande makten och förvaltningen. Gaius Gracchus. Marius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STRID MELLAN LAGSTIFTANDE MAKTEN OCH FÖRVALTNINGEN. GAIUS GRACCHUS. MARIUS. 463
Men att de agrariska intressena icke längre för honom voro af någon afgörande
betydelse, visade redan ett nytt af honom framburet förslag till lag om
spannmålsutdelningar till folket. Genom denna lag gafs hvarje medborgare rättighet att genom
statens försorg och för knappast hälften af det för öfrigt låga priset i marknaden
erhålla månatlig leverans af en bestämd mängd af det hvete, som staten in natura
uppbar såsom grundskatt från provinserna. Om nu staten sålde hvete för så billigt
pris, så nedpressade den därigenom spannmålsprisen ännu mera, och Gracchus gaf
genom denna lag åkerreformen, så att säga, ett slag i ansiktet. Hans afsikt i detta fall
var visserligen en helt annan: han ville genom denna utdelning af säd skaffa sig
tillförlitliga anhängare bland hufvudstadens befolkning. I verkligheten har han
genom denna åtgärd framkallat och fostrat en hufvudstädspöbel, på hvilken slutligen
icke ens han själf säkert kunde förlita sig. Vidare organiserade han de icke
sena-toriska kapitalisterna, som sedan långt tillbaka tjenade till häst, till uppgående i
riddarståndet och bildade så en motsats till senaten. Var den regerande senaten
utesluten från förpaktningar med staten, så öfvertog det kapitalistiska riddarståndet
skatteförpaktningen i provinserna, nu närmast i det nyorganiserade af Rom ärfda
pergameniska riket, i provinsen Asia. För att skydda provinsialerna mot
utpressningar, hade en lag af folktribunen L. Calpurnius Piso år 149 f. Kr. upprättat en
stående domstol mot utpressningar, i hvilken domarne voro senatorer. Nu lemnade
G. Gracchus denna domstol, på hvilken äfven en lag af G. Gracchi ämbetsbroder
Acilius Glabrio hade afseende, i händerna på riddarne. Hvilken verkan hade detta?
De senatoriska ståthållarne blefvo därigenom beroende af riddarne, hvilka måste se
genom fingrarne med statsförpaktarnes olagligheter vid uppbörden. Om de gjorde
detta, fingo de för egen del tillåta sig allahanda olagligheter ostraffadt, men sågo de
upp med dem som skatteförpaktare, fingo de vara på sin vakt. Då hotade dem en
anklagelse for utpressning, och den af riddare bestående domstolen kunde döma
dem, äfven om de voro oskyldiga. En senare tid såg en dylik skandalprocess, då
Rutilius Rufus dömdes oskyldig. Det blef visserligen icke bättre, då Sulla tog
domsrätten från riddarne och återgaf den åt senatorerna. Ty nu blefvo domstolarne ett
maktmedel i de politiska partiernas strid och blefvo partiska, numera med den
skillnaden, att de verkade äfven i motsatt riktning. Numera behöfde icke en senatorisk
provinsståthållares girighet frukta ståndskamraternas dom, och äfven Sullas
senatorsdomstolar upplefde sin skandalprocess: processen mot Verres. Först reaktionen mot
Sullas anordningar införde genom praetorn L. Aurelius Cottas lag, lex Amelia af år
70 f. Kr., ånyo bättre förhållanden, rättvisa och saklighet genom sina blandade, af
senatorer och riddare bestående domstolar.
Vi fråga: Hvad har G. Gracchus uträttat med de lagar, som han genomdrifvit?
Genom införandet af spannmålsutdelning har han fördärfvat agrarreformen och
tillskapat ett proletariat i hufvudstaden, han har prisgifvit provinserna åt
skatte-förpaktarnes godtycke och utlemnat rättvisan åt partierna. Det fördärfliga, som
han anstiftat, har burit upp honom och hållit honom uppe, men det nyttiga, som
han företog sig, blef honom ödesdigert. Det var, att han skänkte borgarrätt till
bundsförvanterna.
Hvilket intresse kunde latiner och bundsförvanter hafva af borgarrätten?
Provinserna hade den här eröfrat, i hvilken latiner och bundsförvanter tjenade
likasåväl som romarne. Man skulle kunna tycka, att i följd af detta förhållande
provinserna hade bort blifva äfven det italiska förbundets provinser, men de kommo
icke under förbundets utan under Roms styrelse och blefvo romerska provinser. I
motsats till den moderna politikens normer betydde i forntiden herravälde äfven
materiell utplundring, egendomsrätt gentemot de besegrade, förbund till förmån för
den ledande staten. Utnyttjandet af de romerska provinserna genom republikens
herravälde var icke längre mäktigt en ytterligare stegring. Bundsförvanterna, som
verksamt deltagit, då provinserna vunnos, sågo sig alltså uteslutna från att
omedelbart draga nytta af provinserna, huru mycket än handel och samfärdsel kunde
bringa dem fördel och vinst. Just för att få fullt dela nyttan af provinserna
eftersträfvade numera latiner och bundsförvanter romerska borgarrätten. Härtill
kom också intresset för all annan materiell borgarfördel, äfven i fråga om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
